Ur dimman

Det finns dagar med energi, lust, drömmar och framtidstro. De dagarna blir fler och fler. Det är inte längre en grå massa, med känslor av meningslöshet och hopplöshet. Jag vet ju det här. Det är så här livet är. Det går upp. Det går ner. Några steg fram, några steg tillbaka ibland...

Det är otroligt skönt att se solen titta fram bland molnen. Att ana ljuset. Att inte vara konstant inlåst bland molnen. I dimman. Nu gäller det bara att hålla modet uppe de dagar det är mulet. För det blir ju sol igen.

I juni börjar jag jobba. Bara 25% och sen har jag semester i juli. En otroligt stor lättnad att veta lite mer hur livet ser ut framöver. Men det känns också som att man är ett litet barn som ska lära sig hantera ett jobb. Väldigt knepig känsla. Jag förstår att det måste bli så. När energin har varit på noll efter att i stort sätt varit inne i väggen och vänt, så är detta det enda sätt som finns för att komma tillbaka på. Min tröst är att jag vet att jag inte är ensam. jag är inte den första. Jag vet att det kommer att gå bra. Och jag får fortsättningsvis massor med sticktid!

På tal om stickning. Jag har aldrig behövt sticka några dockkläder. Min dotter gillar nämligen inte att leka med dockor. Det tycker jag är helt okej. Det är ju mycket roligare att sticka till mig själv.

Men när hon i morse undrade om jag inte kunde sticka vantar, sockar och öronvärmare till hennes hund Bobbo (ja hon uttryckte sig så, själv hade jag väl kanske sagt tassvärmare *s*), så kunde jag ju inte säga annat än självklart. Så här är de... Vilken tur hon har som har en mamma som har Malabrigo och Noro silkgarden bland garnresterna..... =).