Ont för det som växer och det som stänger

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider
- tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra
- svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
- känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Karin Boye Ur "För trädets skull"

Livet är....

Livet är en strid

Striden är en kamp

Kampen är en häst

Hästen är en dragare

Dragaren är ett stadsbud

Stadsbudet är en knöl

Knölen är en potatis

Alltså är livet en potatis.

Ur "De vackraste orden om Livet".

Okänt ursprung.

Skön helg önskar jag er alla

Själv ska jag försöka vila i helgen, med ett litet avbrott av sista julklapparinköp. Livet är bara så emot mig nu för tiden - och jag är helt slut! För att skingra tankarna hoppas jag på mycket stickning och helt säkert många timmar med Musikhjälpen på svt-play och p3.

Igår upptäckte jag att jag behöver färg. Jag tröttnade plötsligt på grått och brunt och inhandlade en knallcerise långärmad t-shirt. När jag kom hem repade jag upp min Citron som jag började på för jättelängesen (ett år sen?) i ett Malabrigo Lace i fantastiska färgen Azalea. Citron är verkligen inget för mig - tyckte den var urtråkig och stickade t.o.m fel hela tiden. Så nu blir det något helt annat! Det blir st nr 5 och dubbelt garn och ännu ett mönster av bästa Ysolda: Scroll Lace Scarf. Eftersom jag har Whimsical little knits 2 hemma, passar det galant. Så många härliga mönster i den!! Bild kommer, så att ni ser vilka fantastiska färger det är!

Ha nu en riktigt skön helg allihop! Det ska jag försöka mig på!

"Skratt är vackert. Du är vacker. Vackrast är du när du skrattar."

Ljuvt och bittert

"Olof låg stilla, fascinerad. Hans blick brände in bilden. Vemodet, smärtan, de smala axlarna, det fula såret, håret som hängde ner i hennes ansikte, handen som förde den vita trasan, armens linje, bröstet. Ljuvt och bittert. Livet, det fattiga, slagna och pinade. Och ändå så mjukt och rent i skimret från det vänliga ljuset. "

Ur Barn av sin stad av Per Anders Fogelström

Sköna Söndag

Hämtar andan lite så här på självaste 1:a advent. Lillkillen är skjutsad till kompis och Stortjejen har fått kompis på besök. Själv ska jag pyssla fram lite adventsljusstakar och sen pusta ut i soffan med lite stickning. Jag har i flera år bytt vinterdäck på bilen själv, men denna gång fick jag igår hjälp av särbon. Jösses vad skönt det var att slippa. Tack! I denna stressens värld är det skönt att få hjälp och det är skönt att få sådana här dagar av lugn.

Jag har fått hem (fått och fått - inget här i världen är gratis ;)) världens härligaste garn! Malabrigo Lace i färgen Azalea. (Köpt hos Maria). Jag har ruskigt många projekt på gång så jag väntar lite med att börja sticka med det. Men en sjal av något slag ska det så klart bli. Funderar på en Tree of Light (Ravelry-länk).

Enkla muddar i Visjögarn stickade på strumpstickor 3.25. Några varv rätstickning har fått börja och avsluta de annars slätstickade muddarna. Jag hade tänkt att dekorera dem, men tycker att de är fina som de är i all sin enkelhet.

You know you knit too much when...

Your kids complain that you are paying too much attention to your knitting, so you switch to a garter stitch project.

Ur At Knit's End (Meditations for women who knit too much) av The yarn Harlot

Någonting är lite vackrare

På tempelgården stannar jag och tittar på något som jag först inte förstår. En skrynklig liten kines, hur gammal som helst, står med en stor pensel som han doppar i vatten. Sedan ritar han vackra kinesiska tecken på stenläggningen, symboler målade i vatten. Jag frågar en åskådare bredvid mig vad det står i kalligrafin. "Det är en dikt", svarar mannen. "Konstnären är en vattenpoet."

Det tycker jag är vackert. Jag står länge och tittar. Dikten är säkert 10 meter lång nu.

Det är troligen en vacker dikt, för nu står många och läser. Men vi kämpar alla mot tiden.

Den gryende morgonsolen slickar törstigt i sig de första tecknen av vatten, och vi som tittar vet att nu har vi bara en liten stund på oss, för snart har tecknen förångats och sedan kommer allt att se ut precis som det gjorde innan, som om ingen skrynklig vatten poet någonsin har stått här och målat i vatten.

Nu är dikten färdig. Mannen bockar sig värdigt, får en liten applåd och går iväg med sin pensel. Folk skingras, dikten löser upp sig, och allt är som det var. Och ändå inte.

Någonting är lite vackrare.

Denna dag bär på en dikt i vatten.
En tillfällig skönhet, en upplevelse enbart för dem som var här, just idag. All skönhet huggs inte i marmor eller granit, somligt är bara ett skimrande minne på en stenhäll.
Skuggorna söker sig nu ner under träden, morgonenes trolska stämning skingras och ersätts av det växande ljudet från staden utanför.

Jag känner mig rätt omtumlad.
Alla kommer vi så småningom att blekna bort och förångas inför den eviga solen.
Men visst tror jag att stenarna kan bära på minnet av den tillfälliga skönheten.
Visst tror jag att ett poem skrivet i vatten kan glittra för evigt i mig.

Ur Sucka mitt hjärta men brist dock ej.
Av Mark Levengood.

Vad förväntar sig världen?

Allt säger mig att jag är på väg att fatta ett galet beslut,
men det galna är ett sätt att handla.
Vad förväntar sig världen av mig?
Att jag inte ska ta några risker?
Att jag ska återvända dit jag kommer ifrån,
utan att våga säga ja till livet?
Ibland får man inte någon andra chans
och därför är det bäst att ta emot det världen erbjuder en.
Om jag måste vara trogen mot någon eller något
ska jag i första hand vara det mot mig själv.

Ur Elva Minuter
Av Paulo Coelho

Bra dagar

Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar. Igår var en dålig dag. En trött och ledsen dag. En sån där dag man helst bara vill hoppa över. Idag är en bra dag. Mer energi, mer lust, mer glädje. Inspiration och harmoni. Hade vi inte haft de dåliga dagarna, tror jag inte att vi hade sett de bra dagarna. De behövs båda två.

"Du är närvarande när det du gör i första hand inte är ett sätt att nå någonting annat, utan är tillfredsställande i sig själv. När det finns glädje och engagemang i det du gör." (Eckart Tolle, ur tidningen Hälsa Nr1 2009)

Så kändes det idag när jag stod vid blombordet och jobbade med en begravingsbukett. Full koncentration på kompositionen, på färgerna, på formen och på blommorna. Allt runt omkring försvann. Entusiasm, glädje inspiration och engagemang.

Jag har fått ytterligare en utmärkelse. Denna gång från Yllene Tider. Tusen tack:). Jag blir stolt och glad! Det passar bra att blogga den just idag, när livet ler lite mer än igår. Den har snurrat runt bland bloggarna ett tag, så jag väljer att inte skicka den vidare.

Jag fick också en så härlig Kram häromdagen från Saltflingan. Du får absolut en kram tillbaka! Jag vill också skicka vidare en Kram. Den jag skickar den till har ingen blogg. Men jag vill skicka den ändå, eftersom jag vet att hon så mycket behöver den, speciellt denna månad.

Till dig mamma!

Vingar

"Först då fågeln kastar sig ut i luften,

känner den att den har vingar"

På fredag är det avtackning för mig på mitt (snart) gamla jobb.

Nervöst, skönt, vemodigt.

Kommer sakna mina kollegor.

Längtar till min nya start.

Sätta punkt.

Gå vidare.

Att inte vara perfekt

Jag lider av duktighetssyndromet. Det där att jag måste vara så duktig hela tiden, i en strävan efter att bli perfekt. Perfekt mamma, perfekt anställd, perfekt väninna, perfekt flickvän, perfekt dotter… osv.

Det blir en ständig kamp, som jag försöker ändra på (sluta kämpa börja leva). Fast faktum är att t.o.m. i min sjukskrivning så är jag duktig flicka. Gör som alla föreslår. Läser allt. Gör övningar. Bokar möten. Hjälp av terapi, naprapat och akupressur. Och får dåligt samvete om jag inte gör “som man ska”. Har jag bara stickat hela dagen, får jag dåligt samvete över att inte ha gjort något. Kommer jag då på att jag gick en promenad på morgonen, får jag jobba på att intala mig att jag gör precis det jag ska göra. Varken mer eller mindre.

För det krävs övning.

Övning i att känna att det är okej att ha tvätt framme när någon hälsar på. Övning i att lägga sig ner mitt under middagslagningen för benen bär inte. Övning i att erkänna att jag har en dålig dag. Övning i att inte le när jag inte känner för att le. Övning i att stå för vad jag känner och tycker. Övning i att säga till mig själv att jag är bra och att det jag är räcker. Övning i att låta ett ufo vara ett ufo.

Det är en konst att leva.

I månadens nummer av tidningen “LEVA” skriver chefredaktören så bra:

“Jag skriver som Leonard Cohens rader och ramar in dem:

Ring the bells that still can ring
Forget your perfekt offering
There’s a crack in everything
That’s how the light gets in

Det är genom sprickorna som ljuset kommer in. Det är ofta i vår tafflighet, vilsenhet och förvirring som vi är som mest äkta, lär oss mer om oss själva och släpper fram mer av vårt sanna jag. Det är i konflikter och gnissel som vi tvingas bli ärliga och möta varandra på riktigt. Låt oss vara tvivlande, prövande och osäkra, låt oss slippa dö den perfekta övertygelsens och självgodhetens död.”

Meningen med livet

Igår åt jag lunch med en av tjejerna jag lärde känna i Kroatien. Följande ordväxling startade vårt samtal:

M: här ska vi sitta så att vi syns.
L: ska vi det?
M: ja, det är det som är meningen *fniss*
L: åh är det det som är meningen med livet?! att synas.... *ler*

Vilken härlig inledning på lunchen och på vårt samtal. Nu är det väl inte just det som är svaret. Men skrattet som följde. De vänskapliga blickarna och värmen. Nuet som var fullt av liv och som gav dagen en guldkant. Det måste vara svaret. Och jag tror det är precis det som prästen och psykoterapeuten Louise säger i Malin Sävströms bok "När livet stannar". När hon beskriver att det är möten, diskussioner och samtal med andra människor som gör vårt liv meningsfullt. Hon säger "Tro mig, det finns redan nu många personer runt omkring dig som vill planera och dela sina liv med dig och det kommer att komma nya personer in i ditt liv, som du inte känner till idag, men som också kommer vilja vara en del av ditt liv."

Det var en bok som jag grät mig igenom. Det låter ju oerhört tragiskt. Och det är det också. Malins livsöde. Men den gav mig mycket. Styrka. Ett nytt sätt att se mina barn. Visa ord. Kraft. Malin förlorade sin man och två av sina tre barn i Tsunamin 2004. En av hennes utmaningar de här följande åren efter är hur hon och det barn hon har kvar ska hitta till varandra. Och i det arbetet skriver hon bl.a. så här:

"Om jag skulle ta all kärlek som finns i min kropp och lägga den över Axel och säga "bär mig och min kärlek", kvävs han. Som förälder måste jag stå stark bredvid honom. Han ska kunna hämta stöd, tröst och kärlek hos mig när han behöver det, inte tvärtom. Därför måste jag leva mitt liv, för min egen skull och inte för hans. Axel kan inte vara meningen med mitt liv - det blir för tungt för honom att bära. Meningen med mitt liv måste vara livet i sig självt."

Så skönt att höra någon säga det som jag tror så mycket på själv. Jag kan inte ge upp mitt liv för att leva för mina barn. Jag ska leva mitt liv. Ett liv för mig. Ett liv tillsammans med mina barn.

At Knit's End

Jag har köpt (efter tips på WWKPD) en underbart rolig bok.
Jag har faktiskt flera gånger skrattat högt.
Jag gissar att den är absolut roligast för sticknördar.
Andra har nog svårt att förstå det roliga.

Den heter "At Knit's End. Meditations for Women who Knit too much" av Stephanie Pearl-McPhee, också kallad The Yarn Harlot.

Naturligtvis ska ni få några smakprov.

"There is absolutely no escaping it. The daughters who once thought me clever, beautiful, and fun-loving have finally reached an age where they care about what their mother is doing in public. They ask me if I really needto wear "that" or if I could try not to speak to their friends. They have concerns about the way I laugh and my "dorky" shoes. The worst thing, worse even than the coffee spilled on my jeans or the way I forgot my lipstick again, the proof that I care nothing for their social standing is the knitting. "Mother," my 15-year-old groans as I take out my sock at the concert. "Could you pretend to be normal?"

I will continue to freak out my children by knitting in public. It's good for them."

"Everyone has one - a knitting monstrosity. It is not a surprise to me that everybody has one of those "What was I thinking" sweaters, because I have several. What is a surprise is how long the knitter must have ignored the writing on the wall. To get a finished monstrosity, hours and hours of patient denial must be put in it. It is a knitter's unfailing and remarkable ability to believe, even when something begins to look monstrous, and keeps looking that way through all the knitting, that somehow it can overcome anything and will be beautiful in the end....that is the real surprise.

Not every project is meant to be."

"My daughter and I were trapped in a seemingly endless bank line. Now me, I'm an experienced mother. I had a children's book, a baggie of snacks, and my knitting in my purse. I've been in this line before and now I come prepared. The woman in line ahead of us had come with nothing but her son and her wits, and she was showing clear signs of not only losing her temper but also developing a twitch over one eye. My daughter watched the woman become increasingly agiated and finally commented to the woman's son, "Your mom should get some knitting; that's what my mommy looks like without it."

I recognize that knitting can improve my mood in trying circumstances"

Närvarons Plats

Det är flera månader sedan jag sist var på ett yogapass. Största anledningen för att passen ligger så dåligt till tidsmässigt i förhållande till min vardag och där jag bor. Så jag gör lite övningar hemma istället. Det är svårt att vara disciplinerad nog att göra ett helt pass hemma, men någon övning lite då och då i några minuter, är skönare än ingen alls.

Det är främst för att få igång andningen och för att att kroppen fysiskt ska må bra. Finns t.ex flera övningar att göra som är sköna för nacken. Där man sträcker ut hals och nacke i precis motsatt riktning mot hur man normalt håller upp huvudet när man sitter framför datorn eller stickar. Det är skönt att känna hur kroppen blir smidig och stark och slappnar av samtidigt. Att glömma allt runt omkring för en stund. Och bara känna sin kropp och sina egna andetag.

Jag läser just nu Lyckan, Kärleken och Meningen med livet. Jag gillar den engelska titeln bättre Eat, Pray, Love. För den beskriver vad boken handlar om och vad författaren Elizabeth Gilbert gjorde under ett år för att gå ur en djup depression och finna sig själv och lyckan. Fyra månader med njutning av god mat och vackert språk i Italien, fyra månader med att utforska yoga och meditation i Indien och fyra månader med att finna balans i livet i Indonesien (Bali).

I boken beskriver hon så bra vad yoga bl.a går ut på:
"Yoga handlar om självövervinnelse och ett hängivet försök att tvinga bort uppmärksamheten från sitt ändlösa grubbel över det förflutna och sin ständiga oro för framtiden, så att man istället kan söka den ständiga närvarons plats, där man kan se på sig själv och sin omgivning med lugn värdighet."

Ta nästa steg

“Det räcker att vara uppmärksam, lärdomen kommer alltid när du är redo, och om du är vaksam på tecknen kommer du alltid att lära dig allt som du behöver för att ta nästa steg.

Människan har två stora problem. Det första är att veta när det är dags att börja, det andra är att veta när det är dags att sluta.”

Ur Zahiren av Paulo Coelho

Och ungefär så känner jag när det gäller mitt jobb. Jag har sett tecken efter tecken på att det är dags att sluta. Jag vill sluta. Jag vill göra något nytt. Men att hitta bästa tiden för att sluta, det är den stora utmaningen. Just nu känns det inte alls som att det är bästa tiden. Så då har jag bestämt mig för att komma tillbaka och bli frisk. Och därefter ska jag sluta. Jag ber till alla gudar som finns att jag KAN bli frisk på mitt jobb jag har nu. Att byta jobb när man inte mår bra, det KAN ju bara inte vara optimalt.

En stor frustration. Men jag måste förlita mig på att det kommer att gå bra. Att livsprocessen jobbar för mig. Att ha tålamod och veta att när rätt tid är inne, så kommer det att ordna sig.

Och om det kommer att sluta med en egen garn- och keramikbutik (går det att leva på det?), florist, projektledare, eller djurskötare..…? Ja det får tiden utvisa!

Barn

"Ett barn kan alltid lära en vuxen tre saker:
att vara nöjd utan någon särskild anledning,
att alltid vara uppslukad någonting,
och att med full kraft kunna kräva det man vill."

Ur Det femte berget av Paulo Coelho

Glad Påsk

"Sökandet efter en dröm börjar alltid med nybörjartur. Och den avslutas med att segraren ställs på prov. Det är aldrig så mörkt som just innan solen går upp."

Ur Alkemisten av Paulo Coelho

Lycka

Jag slöt handen,

trodde jag höll det fast.

Men det flydde,

kunde inte behållas.

Full av förtvivlan

lossade jag mitt grepp.

Då i min öppna hand

såg jag det igen.

Symeon den Nye Teologen

Rensa i röran

Sovmorgon. Vaknar 6.40, härligt kan sova i flera timmar till..... Vänder mig om och..... nä, lika bra att gå upp och sätta på kaffet. Känner mig ganska pigg och underbart jätteglad för att jag slipper gå till jobbet. Äter frukost framför "Gomorron Sverige", stickar lite. Efter nån timme så där börjar jag småpyssla lite. Sladdarna i hörnan vid soffan och bakom julgranen får jag ingen fason på - dags att hämta ett grenuttag. In i städgarderoben. Hjälp vad här ser ut egentligen. Hur ska jag hitta förlängningssladdar och grenuttag här? Rensar lite grand. Oj vad det kändes bra. Det var på tiden. Då slår mig plötsligt tanken - hur var det nu igen? Vad står det nu i den där boken jag läste för några år sen "Rensa i Röran med Feng Shui"? Jag går och hämtar boken och slår upp kapitlet som handlar om hemmets Bagua.

Jag kollar ut var mitt städskåp står i förhållande till Baguan, och finner att det är i rutan "Karriär, Livsväg, Andlig utveckling". Och läser därmed följande "När du har det rörigt och överbelamrat i det här området kan livet kännas som en ständig kamp i uppförsbacke. Det känns som att du sitter fast i gamla hjulspår och inte gör det du vill göra - och du vet kanske inte ens vad det är."

Och helt plötsligt kändes det ännu bättre att ha städat det där skåpet. Så återstår det att se om det har någon effekt :-).

Jag kan verkligen rekommendera boken. Jag har läst den framlänges och baklänges, gjort anteckningar och läst igen. Jag kan inte särskilt mycket om Feng Shui, och jag intresserar mig inte så mycket egentligen heller. Men just denna boken passar mig och mina tankegångar mycket bra. Och när jag flyttade från hus till lägenhet, var den nästintill ovärderlig.

"Alla aspekter av ditt liv är energimässigt förankrade i din bostad, vilket innebär att du genom att rensa upp i röran kan förändra hela ditt liv och din tillvaro."

Livet

"Verklig kärlek innebär att man låter var och en lära sig sina egna läxor utan att försöka rädda dem."

"Kärlek är att veta när man ska sätta stödhjul på sitt barns cykel och också veta när man ska ta av dem igen."

Ur "Döden är livsviktig" av Elisabeth Kübler-Ross

Jag

"Jag är mig själv och mina omständigheter"

Spansk filosof