Jag längtar....

... efter långa stickstunder med ljudböcker och härlig musik
....efter tid för att starta nya spännande projekt
....efter att surfa runt bland alla stickbloggar och bara njuta av allt fint
....efter tända ljus
....efter att se avsnitt efter avsnitt av Gilmore Girls utan att bli avbruten eller "måste" lägga mig
....efter att gå på stickcaféer
....efter långpromenader med fikastopp

Förändring pågår

Det har den senaste tiden skett en stor förändring i mitt och mina barns liv.
Jag tycker mig redan märka en liten förbättring här hemma och jag hoppas att detta är början på lugnet och harmonin som jag så länge längtat efter och strävat efter.

Sedan någon vecka tillbaka är det bestämt att jag blir ensamstående mamma på heltid.
Barnen ska vara hos sin pappa varannan helg, fredag kväll till söndag kväll.

I veckan som varit har vi haft det lugnare. Färre bråk.
Barnen har varit barn.
Barnen har inte varit vrak.
Jag har kunnat jobba ännu mer med att leda rätt.
Prata rätt.
Räcka till.

Det är lättare när inte varje situation blir en kamp.

Nu ska det tilläggas att jag helt sedan november haft barnen i stort sett hela tiden. Men i och med att det nu är bestämt, så känns det på barnen som att något landade. Jag hoppas på fortsatt bättring. En familj som lever ihop. En familj som lever tillsammans.
Bråken kommer så klart alltid att finnas. Men förhoppningsvis blir det mer balans här hemma.

Jag har nyligen läst ut boken "Tankar för stressade mammor" av Katrina Kenison. Kan varmt rekommenderas. Hon skriver om så mycket av det jag tror på. Minska på aktiviteter och åtaganden. Vara hemma för att göra ingenting. Njuta av promenader med barnen. Stänga av tv och dator (hon drog det så långt att de kastade ut tv'n. Där är jag absolut inte, men ibland önskar jag att jag var det). Tystnad. Hon kommer med tips på enkla saker utan att man ska förändra hela sitt liv. Saker som är lätt att ta till sig. Saker som man som barn älskade men kanske har glömt. Det enkla, det lilla, det lugna.

Fast titeln borde har varit "Tankar för stressade mammor och pappor". ;)

The only way is up.
Jag hoppas att detta är första trappsteget uppåt.

Det blir som det blir

Det blir inte så mycket bloggat som jag önskar. Jag har haft planer på att blogga det färdiga från tjuvtitten i säkert en vecka nu. Dessutom har jag fotat fler Wip's för att berätta om, men det blir det inte heller. Vardagen tar tid. På helgen är jag trött. Och så lär det fortsätta ett bra tag framöver. Jag får helt enkelt försöka inse att bloggen blir nerprioriterad, och så får det vara. Det lättaste och smidigaste är onekligen att fota och skriva en rad eller två med mobilen. Det lär fortsätta så. Jag vill blogga för min egen del, framför allt för dokumentationen, men även för att det är kul. Men det blir som det blir, och så får det förbli!

God fortsättning på 2011!

Så är då det gamla året är slut och tyvärr måste jag säga att det är jag med. Det var ett händelserikt 2010 för min del och nu hoppas jag på ett lugnare 2011.

2010 var året då jag började leta lägenhet.
Det var året då jag packade kartonger, flyttade, bytte bank, målade och inredde.

2010 var året då jag jobbade med dubbla tjänster som säljkoordinator och marknadsförare på mitt nya jobb. (Sedan oktober är jag endast marknadsförare, och jag hoppas det så förblir).

2010 var året då jag gick upp från att ha barnen 50% till 65%. 9 dagar hos mig, 5 dagar hos pappa, 9 dagar hos mig, osv. Det var också året då barnen bytte skola.

2010 var året då jag var på Stickfest i Väst på Grötö på våren, och Stickläger i Norr i Övertorneå på hösten. Det var året då jag började göra tennarmband till mig själv, släkt och vänner. Och en hel del har det blivit sålt också.

2010 var året då min 6-åring blev 7. Hans oharmoni stannade kvar i kroppen och det blev därför också året då jag tog kontakt med Bup för hjälp. (Ett samarbete som fortsätter på nya året).

2010 var året då min särbo Jonas och jag åkte till Rhodos på två veckors semester med 6 barn (hans fyra och mina två). Det blev en fantastisk resa med mängder av minnen och långt över förväntan.

2010 var också året då vi åkte till Kanarieöarna (Gran Canaria) 4 familjer för att fira födelsedag.

2010 var året då jag kom närmare min Jonas och det är jag så glad för.

Jag lägger mängder av frustration, tårar och bråk bakom mig och ser fram emot ett ljusare 2011. Jag har inte något ledord för 2011 som jag haft de senaste åren. 2008 hade jag: sluta spring. 2009 hade jag: prioritera. 2010 hade jag: acceptera och hantera. Jag bär med mig alla dessa och hoppas på ett nytt år med frid och lugn. Med kraft och kärlek. Med många sköna stunder och harmoni i min familj. Tack alla som stöttar mig i de jobbiga stunderna. Ni är guld värda!!!

En riktigt God fortsättning på året önskar jag er alla kära bloggläsare!!

Nu ska jag njuta årets första semla, en kopp kaffe och massor av stickning i soffan!

Skön helg önskar jag er alla

Själv ska jag försöka vila i helgen, med ett litet avbrott av sista julklapparinköp. Livet är bara så emot mig nu för tiden - och jag är helt slut! För att skingra tankarna hoppas jag på mycket stickning och helt säkert många timmar med Musikhjälpen på svt-play och p3.

Igår upptäckte jag att jag behöver färg. Jag tröttnade plötsligt på grått och brunt och inhandlade en knallcerise långärmad t-shirt. När jag kom hem repade jag upp min Citron som jag började på för jättelängesen (ett år sen?) i ett Malabrigo Lace i fantastiska färgen Azalea. Citron är verkligen inget för mig - tyckte den var urtråkig och stickade t.o.m fel hela tiden. Så nu blir det något helt annat! Det blir st nr 5 och dubbelt garn och ännu ett mönster av bästa Ysolda: Scroll Lace Scarf. Eftersom jag har Whimsical little knits 2 hemma, passar det galant. Så många härliga mönster i den!! Bild kommer, så att ni ser vilka fantastiska färger det är!

Ha nu en riktigt skön helg allihop! Det ska jag försöka mig på!

"Skratt är vackert. Du är vacker. Vackrast är du när du skrattar."

Snart stickläger!

Om en vecka befinner jag mig i Övertorneå på Stickläger. Hurra vad det ska bli härligt och kul! Just nu befinner jag mig (om möjligt) i en ännu mer stressad tillvaro än normalt. Ja eller hur är det egentligen, känns som att det har varit så i flera år nu... Men höstarna de senaste åren har tenderat att vara väldigt galna, och så också detta år. Därför blir det i allra högsta grad en välkommen liten minisemester! Förutom stickning och gemenskap har jag dessutom bokat in en timmes massage. Yes!

Hemma kommer lägenheten mer och mer i ordning. Förra helgen fick jag äntligen upp lite fler gardiner. Dessutom inspireras jag av tidningen Vakre Hjem & Interiör till lite fint på vardagsrumsbordet i höstmörkret.

En vind i rätt riktning

Läste en bra artikel. Så många sanna ord.

Oj vad han har rätt. Men Oj vad svårt det kan vara ibland.

Jag har definitivt märkt att är jag pigg och glad. När livet går i rätt riktning. När inte för många runt mig bråkar. När jag är inne i ett positivt flow. Då tänkar jag så där rätt. Då vet jag att det är jag själv som bestämmer hur mitt liv ska bli. Jag kan se att det finns en mening med det som händer. Och jag väljer själv hur jag ska reagera och förstå.

Men när det blir för mycket. När tröttheten svämmar över. När all energi är som bortblåst. När barnen bråkar och kollegorna stökar till det. När ex hit eller dit stör min vardag. När jag knappt orkar gå upp på morgonen. När jag knappt orkar flytta mig från soffan till sängen på kvällen. När dagen är jobbig nog som den är och man tappar ut barnens pärlor över hela golvet. När allt känns övermäktigt. Då är det svårt. Då har jag svårt att se att jag kan välja själv hur jag kan reagera. Då lyssnar jag på den här. Och fattar ingenting.

Varför känns det som att det alltid måste vara så svårt och jobbigt för att man efteråt ska få känna sig glad och lycklig?

För att musiken består av både svarta och vita tangenter.

Jag letar förklaringar. Jag behöver förklaringar. För mig blir det lättare då.

Idag startade jag dagen med att sätta på kaffe och sedan ta en promenad ute i skogen. En strimma sol kom ner mellan träden. Det doftade underbart vår. Efter det kändes det underbart att komma in och väcka barnen och starta dagen.

Jag har varit väldigt väldigt trött väldigt väldigt länge.
Jag tror inte det är över. Men idag känner jag en vind som blåser i rätt riktning.

Lyssnar på "Stunder som den här" och följer med vinden.
Och tänker att livet är ganska underbart ändå ibland.

Tror jag.

Jag vill Le

Jag känner mig så otroligt stressad.
Till och med under mina två veckors semester är jag stressad.
Det är så mycket som ska hinnas med nu när jag äntligen är ledig.
Men mest av allt ska jag hinna vila.
Men jag hinner ju inte ens det.

Snart börjar den stressade vardagen igen.
Jag vill kunna se dagarna som de kommer.
Ta en i taget.
Njuta av det lilla och vara här hela tiden.
Jag vill vara optimist och positiv.
Jag vill vara den tjejen alla tycker är så glad och sprallig och som ger alla energi.

Istället känner jag att jag tar energi.
Och jag klarar inte leva upp till det jag vill vara.
Det sliter och trycker i bröstet. Mer än på länge.

Jag vet inte hur jag ska komma ur det.
Jag vet inte hur jag ska klara av annat än den turbulens jag har i kroppen just nu.

Mitt humör liknar en berg- och dalbana.
Jag blir arg för precis ingenting. Undrar hur det blev så här och om det ska vara så här.

Jag vill se fram emot 2010.
Jag vill tro att det blir ett bra år.
Jag vill vara glad.

Jag vill säga: Fy fasen vilket bra år det här blir!!

Hur ska jag få till det?

Nytt jobb. Med helt plötsligt ny tjänst kastad i mitt knä, i tillägg till allt det andra nya.
Sorg efter att min floristutbildning inte blev som jag hade önskat.
Barn som har haft det jobbigt hela hösten.
Barn jag ska uppfostra och ta hand om.
Sälja lägenhet.
Köpa lägenhet.
Flytta.
Komma överens med x om skola för barnen. Bävar big time.

Tröttheten kan jag någonstans ta.
Det onda i bröstet är värre.
Men framförallt är humöret och deppigheten värst.
Det är ju det som går ut över alla andra.
Det är det som gör att jag får dåligt samvete över hur jag beter mig, speciellt mot de i min absoluta närhet.
Känner att jag ursäktar mig hela tiden.
Men får ändå inte ursäktat mig nog.

Mitt ledord förra året var Prioritera.
Året dessförinnan var det Sluta Spring.

Nu gäller det att Acceptera. För hur jag än gör måste jag acceptera att livet är som det är just nu.

Jag vill kunna Le, så att Världen ler mot mig......

Det är mycket nu....

Sista dagen på praktiken är gjord. Det känns skönt! Nu är det bara fyra intensiva veckor i skolan kvar, sen är jag färdig florist! Jag fick även denna gång göra min avslutningspresent till mig själv. En liten dekoration blev det, inte helt olik den jag gjorde sist.

Men det är mycket nu. Jag är väldigt trött. Trycket för bröstet kommer och går och jag känner att jag är sliten. Det känns jobbigt och nervöst inför skolslut och jobbstart. Men det är inte bara skola/jobb som tär på mig, utan även en del andra omständigheter som jag väljer att än så länge hålla privat. Jag konstaterar bara att jag tycker det är jobbigt för tillfället och har många långa funderingar på vad meningen med livet egentligen är. Hur ska jag klara av det? Och ska det vara nödvändigt att behöva kämpa varenda dag? För just nu känns det så.... I tillägg har jag en 6-åring hemma som är arg. Lika arg som Annas 6-åring. Vad skönt det är att höra att det finns fler!!

Det kommer med all säkerhet att bli bättre. Men just nu är livet tungt.

För att lätta lite på sinnestämningen började jag igår på trevlig stickning. En trekantig Lady Eleanor kan man väl kalla den. Stickning i tekniken Entrelac. Ska bli spännande att se hur långt ett nystan Noro Silkgarden Sock räcker. Använder stickor 4,5. Stickar efter detta mönster. Tanken är att jag även ska virka en kant runt i lite härlig limegrön färg.

Det var också idag väldigt trevligt att träffa andra stickerskor i härliga solen på Riddersviks Gård. Men jag var trött och kanske lite tystare än vanligt och när jag kom hem la jag mig på soffan och sov i 1,5 timme. Nu har jag satt mig upp, stickar lite på mina Lakeside och lyssnar på ny CD-bok. Denna gång Fyrvaktaren av Camilla Läckberg.

Medicin för själen

Den här helgen var medicin för själen.

Lugn och ro.
Bad och sol.

Många långa mysiga samtal med pojkvännen.
Filt i gräset, rödvin och stjärnorspan.

Lite plugg.
Mera prat.

Sommarlyssnande.
Grillad mat.

Kramar, gos och tröst.
Och ännu ett dopp i det ljumma vattnet.

Nutkin färdiga.
Lakeside påbörjade.

Den här helgen behövde jag.

Det är aldrig så rent hemma som under en tentaperiod

Ja nu har jag ju inte direkt tenta... Men det känns ungefär likadant. Jag skriver ett projektarbete och jag har jobbsökarångest. Väldig jobbsökarångest. Jag borde skriva mycket mer och jag borde vara aktiv jobbsökare. Istället städar jag. Klipper häckar. Tvättar fönster. Skurar mattor. Rensar skåp. Torkar ur kylskåp. Tvättar för hand. Lägger in gurka. Inte konstigt att det snurrar som skjutsingen i huvudet om dagen.

Dessutom skolar jag in min lille 6-åring i förskoleklass. Det känns i både min och hans kropp. Han har ingen kompis med sig från dagis så det är bara nya barn och nya fröknar. Det märks. Han är känslosam åt alla håll och kanter.

Fast lite plugg blir det.

Och jag har registrerat mig och mitt CV på tre olika platser på nätet.

Lite stickat blir det också, men faktum är att jag inte har ro att sitta ner så mycket. Mest för att då borde jag ju hellre plugga eller kolla jobb på nätet istället..... :S

En dag....

Snurrar min jord
Klamrar mig fast
Prövningar i trafikstockning
Timme efter timme
Söker styrka
Letar andningshål
Famlar efter trådar
Suger tag i guldkorn
Andas men får inte luft
En dag blir till nästa dag

Semester!!!!

Ängsdekoration inspirerad av vegetativ stil. Den lilla "bron" är gjord av björngräs. Den kan även användas som flaskdekoration eller bordsplaceringskortshållare.

Jag har nu gått på skolan sen den 12 januari. Jag är trött. Från att ha varit sjukskriven för utbrändhet nästan hela förra året, till 100% fart i ny utbildning. Det känns berättigat att vara trött och jag är väldigt stolt över mig själv. Pang på bara - och det har gått så här bra. Känns underbart! Men nu är det hög tid för semester. Ja egentligen har vi en praktikperiod på 4 veckor, men jag väljer att hoppa över den och vara ledig istället. (Dvs jag måste göra ett projektarbete istället, men det ska jag skriva på kvällstid efter semestern har jag tänkt).

Kompakt bukett i favoritfärger.

Nu ska jag vila så mycket jag kan. Och resa. På söndag beger jag mig till Rom med en väninna (som nämnt i förra inlägget). Vi gläder oss hejdlöst. Sitta på uteserveringar och äta god mat. Strosa runt i historiska miljön med en glass i handen. Klä upp oss lite för god middag på kvällen i sommarvärmen. Mmmm..... Det blir bra det!!

Stiftad Biedermeierbukett.

Därefter blir det två veckors semester med barnen. En tur till min hemstad Falkenberg blir det. Hoppas självklart på strandväder och många salta havsbad.

Tony sjalen är äntligen färdig. Två härvor Colinette Jitterbugg gick åt. Det blev ingen virkad kant, utan tre tofsar istället. Det var det garnet räckte till, och jag tycker det passar bra till sjalen!

Avslutningsvis har jag och min pojkvän hyrt en stuga i Lysekil. Hoppas på ännu mera sol och värme och lika många salta havsbad. Några grillkvällar med gott vin och kanske lite mjuktennis på gräsmattan i väntan på att grillen blir färdig.

Jag råkade visst beställa en härva Posh Yarn förra söndagen. Jag var inne på sidan preciiiiis när de släppte försäljningen. Påverkad av både den ena och den andra så bara blev det så liksom. Som det kan gå ;). Den är lite mer korallig i färgen i verkligheten. Kommer att bli en favorit!!

En dag hemma.....

Jag vabbar idag. Det är så sällan jag gör det (som tur är) att jag knappt minns hur man gör. Det är dottern som är febrig. Eller jag vet inte hur febrig hon är egentligen, men hon har i två dagar varit på skolan och varit hängig. Igår hade hon 38.6 när hon hade somnat (enda gången man kan sticka in febertermometern i örat). Hon får därför vara hemma oavsett. Vilket hon inte alls håller med om. Hon sitter nu påklädd i soffan och stirrar på barn-tv, arg som ett bi! "Jaaaag viiiiillll tillll skooooooolaaaaan!!!!! "

Lite för lik sin mamma på den punkten (*s*), vägrar helt enkelt acceptera att hon är sjuk.

Själv har jag också behov av denna dag. Jag är ute på praktik nu och det tar på krafterna. Det går bättre än på förra praktiken och jag trivs på mitt nya ställe. Härligt jordnära trevliga människor jag jobbar med! (Och som verkar uppskatta det jag gör.) Men det är verkligen jättetufft att komma in som ny på en arbetsplats. (Iaf om man heter Linda och har alldeles för höga krav på att vara perfekt och bäst från början). Jag har börjat försiktigt att hjälpa lite kunder också, något jag tycker är skitläskigt. Inte kunderna i sig - kunder har jag jobbat med i alla år - utan för att jag har så fruktansvärt dåligt självförtroende i min nya roll och känner att allt ligger utanför min kontroll. Att dessutom prestera med händerna framför kundernas ögon är jättenervigt!!

För att knyta an lite till det jag skrev här om dagen. Jag är faktiskt inte säker på att detta är min framtid. Just nu tar jag mer än någonsin en dag i taget. Jag är färdig utbildad florist i mitten av oktober. Jag räknar med att börja söka jobb aktivt efter semestern i juli/aug. Jag är öppen för mycket, men vad det blir står skrivet i stjärnorna. Stora beslut och mycket förvirring i huvudet tar på krafterna!!

Så idag blir det avslappning på hög nivå. Många maskor ska stickas på min Aeolian. Och jag ska lyssna på min nya favoritplatta med Mando Diao. Bästa låten just nu är underbara Gloria. Lyssna och njut. Hela albumet är superbra och kan laddas ner på deras hemsida.

Telefonkiosk

Jag minns en julafton för 14 år sen vid en strand i Sydafrika, då jag ringde collect call hem till Sverige från en telefonkiosk för att önska god jul.
Jag minns när jag var 10-12 år gammal och busringde Heta Linjen från en telefonkiosk i Skåne tillsammans med min syster, och hävdade att jag var 15 år. Eller kanske det var min syster som ringde?
Jag minns när jag var au pair och ringde hem från en telefonfkiosk vid torget i Innsbruck.

Långt innan mobiltelefonernas inträde i vardagen.

Idag glömde jag min mobiltelefon hemma. Det gick bra ända tills jag skulle hem från skolan. Mitt tåg som tar en halvtimme brukar gå 16.22. Först blev det försenat. Sen inställt.
Nästa tåg gick 16.59. Vilket innebar att jag skulle bli nästan 40 minuter sen att hämta barnen.

Försöker förtvivlat komma på en lösning. Men vad är det väl jag ser hängandes på väggen längre bort? Jo men visst, en telefon! Telefonen tar visst bara tior, eller telefonkort som kan köpas på telia. Vilken tur att jag har en tia just denna dag i fickan. Men vem ska jag ringa? Jag kan nästan inga telefonnummer utantill längre. Men just det - puh - min exmans mobiltelefonnummer är ett av de få nummer jag kan.

Tut...... tut....... tut....... Inget svar. Pratar förtvivlat (ja jag har hunnit bli det) in ett meddelande om att han ska ringa dagis och fritids. Sen återstår en väntan. På tåget som ska komma och sittandes i en trappa på ett överfullt tåg. Har han hört meddelandet och ringt???

Kl 17.36. Svänger in på Simons dagis. Han sist kvar. Och vilken lycka, fröken har fått besked om att jag är sen.

Tack kära teleofonkiosk att du fortfarande existerar. (Och exman som lyssnar av sina meddelanden i tid).

Snart fredagskänsla

Väskan packad.

Kläder till apmusikal.

Present till dotterns kalas.

Luskam (skolan har gemensam luskontroll i helgen).

Informationspapper om utvecklingssamtal.

Skridskor.

Gympakläder och fotbollsgrejer. Nej just det, finns hos pappa redan.

Nya overallen till dotter märkt.

Sonen tröstad.

Muffinsformarna och kvittot till dagis fixat.

Spaghetti i magarna.

Barn badade.

Lägenhet dammsugd.

Badrumsmatta skakad.

Diskmaskin tömd.

Tvätten ren, torr och ovikt.

Julkalenderstickat.

Sockstickat.

Red Frilly Sweater tröja stickat.

Inget varv på FLS idag.

Mamma trött.

Läggning klockan nio.

Imorgon är det fredag.

På lördag är det sovmorgon.

Åh du ljuva sovmorgon.

Åh du ljuva fredag.

Vad det är skönt att känna fredagskänsla igen.

Trött, tröttare, tröttast

Det är onekligen en omställning det här. Full fart hela dagarna. Matlådor som ska fixas, tåg som ska passas och barn som ska få svar på frågor och mat på bordet. Det känns i kroppen. I tillägg har jag fått en förkylning som tar lite kål på mig. Gissa om jag käkar Echinagard?! Typiskt att exmannen ska vara utomlands i två veckor precis just nu! Men det finns säkert någon mening med det också. Ja inte bara för honom alltså ;). Igår la jag mig 19.50 tillsammans med barnen. Det fanns inte en möjlighet att vara uppe längre.

Men vad mysigt det var att lägga sig samtidigt med dem. Vi låg alla tre i min 120 säng och kliade på ryggar, gjorde "bulleribulleribock", gosade och pratade. När dottern somnat in lyftes hon upp i sin våningssäng och därefter somnade jag in. Hörde någonstans i fjärran att telefonen ringde... Den fick ringa!

Ja det är intensiva dagar och oj oj vad vi får lära oss mycket varje dag. Idag har vi haft fokus på botaniska namn och på mina köksluckor hänger nu post it-lappar med namn som Asclepia (sidenört) och Aconitum (trädgårdsstormhatt). Vi har övat på att tråda blommor och göra små buketter med solitärer. Imorgon ska vi prata begravning och göra vår första begravningsbukett.

Nu ska jag fortsätta prioritera och välja noga vad jag ska lägga min energi på här hemma. Och dammsugaren? Den får stå i sitt skåp i många dagar till!

Chevalier och nervositet

Sitter och ser på Grammisgalan. Är det bara jag? Eller är alla inte väldigt tramsiga? Ja.... jag vet.... ordentliga vuxenpoäng på de frågorna (och känslorna). Fast vid närmare studerande är det nog bara en del som har fått några öl för mycket... *s*. Oavsett, låten som Timo Räisänen och In Flames körde tillsammans är verkligen jättebra!! Timo ensam med en gitarr.... Suck vilken röst!Nu är mina Chevalier Mittens färdiga. Som jag skrev i förra inlägget - jätteroliga att sticka och underbara att ha på sig.

Jag märker nu att det inte är många dagar kvar innan min utbildning börjar. Jag börjar bli smått nervös vilket märks på både mitt humör och min mage. Men jag gläder mig mycket och tycker det ska bli skönt att äntligen få komma igång. Nu vill jag bara ha de första dagarna gjorda, så att jag vet hur allt kommer att funka. Undrar så vad det är för människor som kommer att gå kursen? Hur det kommer att funka att ta tåget dit? Om jag kommer att bli jättetrött? Etc...

Helgen kommer att bli jättelugn för min del. Får passa på att sticka mycket och kanske måla lite också. Vill se om jag kan fånga känslorna och lite nervositet i färger... :)

Vingar

"Först då fågeln kastar sig ut i luften,

känner den att den har vingar"

På fredag är det avtackning för mig på mitt (snart) gamla jobb.

Nervöst, skönt, vemodigt.

Kommer sakna mina kollegor.

Längtar till min nya start.

Sätta punkt.

Gå vidare.

Jag är ingen supermänniska

I många år (alla jag levt?) har jag gått omkring och trott att jag är en supermänniska. Dvs att jag kan göra i stort sett det jag vill. Viljan är en enorm drivkraft och jag är väldigt glad för att jag har den. Utan den hade mitt liv med största sannolikhet sett mycket annorlunda ut. MEN ibland blir det för mycket. Och så här nio månader efter att jag brakade in i väggen, kan jag egentligen inte göra något annat än att just konstatera att jag inte ÄR någon supermänniska, hur mycket jag än ville (och har trott) det.

I ett led att forma nya grunder att stå på och nya värderingar, är just insikten om detta otroligt viktigt. Att jag inte kommer bli drottning en dag. Att jag inte kommer bli professor och kanske inte heller VD, författare eller statsminister.. Men det jag kommer att bli, och för all del det jag redan ÄR, duger jättebra ändå.

Med detta vill jag egentligen bara säga två saker. Det ena är en liten uppmaning till er som kämpar som besatta för att få vardagen att gå ihop. Som jobbar alldeles för mycket, och i tillägg har en massa annat ni vill få tid med, både intressen och måsten: Jag tror inte det finns några supermänniskor. Däremot finns det prioriteringar. Var rädda om er!

Det andra är att vilja är bra. Men kanske att viljan bara ska omformuleras lite. I alla fall i mitt liv. Utan vilja kommer jag inte framåt. Jag är jätteglad för att jag har viljan att gå vidare. (Och modet att våga). Fastän framtiden med nytt vägval och ny riktning kan skrämma livet av mig, så vill jag det ändå. Men jag måste också inse att jag har mina begränsningar. Att jag måste göra prioriteringar. Och att välja bort inte behöver vara ett nederlag. Det kan faktiskt vara okej. Kanske till och med sunt och bra.