Bluffen

Har precis stängt av tv'n. I bakgrunden rullar Alan Parsons Project. Jag måste ha missat den musiken när den var som störst (slutet 70-talet, början 80-talet). Men nu blev jag påmind av en kollega och diggar.

Jag har sett första programmet av "Sommarpratarna" i Svt1. Riktigt trevligt program! Det blev en stämning som passade mig idag. Djupa samtalsämnen som familj, skilsmässor, skam, död, bekräftelse mm. Vi fick höra små snuttar ur sommarpratarnas program och sen en del av diskussionen som följde. Kattis Ahlström tog bl.a upp bluffen. Den där känslan av att "när ska man upptäcka att jag egentligen inte kan någonting". Senast idag satt jag och diskuterade det över msn med min pojkvän. För hur säker jag än kände mig när jag var på jobbintervju, så är det just den känslan som dyker upp nu. Som person vill jag kunna allt från början. Jag vågar inte fråga om allt jag skulle behöva fråga, för tänk om jag avslöjar mitt okunnande!! Vi kom överens om att jag måste lära mig skaka av den känslan. Men oj vad svårt det är. Det kändes träffande att just det kom upp nu så här på kvällen i detta program. Jag vet ju att jag är långt ifrån ensam om att känna så.

Det är intressant med beteendevetenskap. Varifrån allt kommer och hur livet formar sig. Hur vi påverkas av allt runt omkring oss. Hur vi hanterar olika människor och situationer. Denna ständiga jakt efter att hela tiden handla och säga rätt. Så att livet blir som det ska. Jag tänker då mycket på mina barn och min roll som mamma. Hur jag beter mig formar dem. Att jag ständigt tänker på vad jag säger och gör. Och dömer mig själv efteråt. Denna ständiga strävan....

Nisse Simonsson sa vid ett tillfälle till Alex Schulman "Släpp det. Varför göra livet så komplicerat. Det som var rätt då var rätt då. Gör som du känner nu, så är det rätt nu."

Bra ord.

Produktiv

Jobbstarten har gått bra. Det är ju alltid väldigt nervöst att börja ett nytt jobb. Jag längtar onekligen till om några veckor när jag är lite mer självgående. Jag ogillar starkt att behöva fråga hela tiden. Mamma har berättat att bland det första jag lärde mig säga var "Linda tan tell" (Linda kan själv). Så vill jag ha det!!

Jag har fixat en del småprojekt så här mellan alla de lite större. Sitter också och filurar lite på egendesignade muddar, får se vad det kan bli av det. Men tills dess är detta lite av det jag har gjort. En mössa till sonen enligt det här mönstret. Ett nystan av ett superwashgarn som jag hade sen innan, minns inte vad det heter. Jag använde strumpstickor nr 4.

Annas muddar. Stickor 3,5 och ett av nystanen jag köpte i Rom i somras: Grignasco Merinogold (100% merino). Kul och bra mönster!!

Kick Off

Just hemkommen från två dagars kick off i skärgården med nya jobbet. Wow vad kul det var!!! Det känns verkligen kanon! Men nu är jag trött.. Många intryck! Dags att sova!!

Hurra jag har fått jobb

Åh så skönt det känns.
Åh så lättad jag är.

Jag kommer att börja på en för mig ny firma (it-branschen). Mina arbetsuppgifter kommer likna det jag har jobbat med innan (innesäljare). Jag tycker det ska bli skönt att komma tillbaka till kontoret igen. Jag ser fram emot att vara tillbaka i den typen av miljö. Det är en mindre svensk firma denna gång och inte en stor amerikansk. Det ska bli väldigt spännande. Och samtidigt jätteläskigt. För det blir ju oavsett en fråga om hur det kommer att fungera i vardagen. Men jag har hopp och litar på min magkänsla.

Jag är nog lite av en kontorsråtta. Som har trädgård och handarbete som hobby. Vilket faktiskt ger härliga kontraster. Jag har möjlighet att åka tåg till jobbet, och gör jag det hinner jag också sticka lite på väg dit och hem. Inte helt fel =)

Men allra först ska jag avsluta min floristutbildning. Jag är klar den 16 oktober och börjar nya jobbet den 22 oktober. Vilket innebär att jag har möjlighet att ligga på sofflocket i några dagar och andas lite däremellan.

Och för att snacka absolut närmaste tiden: Idag ska jag på stickcafe här. Jippi vad kul det ska bli =)

Just nu ler jag och världen ler mot mig.

Leva mitt liv

..... jag vill känna att jag levt mitt liv!

Slutfrasen ur Gabriellas sång.

Ja är det någonting jag verkligen känner dessa dagar så är det att jag lever...
Idag har jag varit på min första intervju. Och det känns som att den gick riktigt bra! De som nu tror att det är floristjobb jag söker får tro om ;)

Många och långa har tankarna varit under många och långa dagar.
Arbetstider och lön. Barn som ska hämtas och lägenhet som ska betalas.
Arbetsuppgifter jag trivs med.

Jag söker mig tillbaka till kontoret. Till flexibilitet. Till något högre lön.
Om det går.
Jag strävar dit.

Jag är också ute på praktik den här veckan (och de nästa tre veckorna). Jag har valt att vara på samma ställe som förra gången. Helt rätt tänkt av mig. Jag har bidragit riktigt mycket de här dagarna. Superskönt för självförtroendet!

Idag för åtta år sedan satt jag i soffan och såg på Tinas mat och hade värkar. Imorgon klockan fjorton minuter över tre på eftermiddagen, för åtta år sedan, föddes min dotter.

Köksbordet är förberett med presenter. Imorgon hämtar jag barnen igen och det blir en stilla lugn fredagskväll för oss tre. På lördag är det barnkalas.

Jag känner att jag lever.
Mitt liv.

Stickad kjol. Jajamensan.

Första jobbansökan är ivägskickad. Herregud vad detta är läskigt. Det märks att jag inte har sökt jobb sen 1900-talet (närmare bestämt 1997).
Jag stickar på min första kjol ever. Mönstret är hämtat ur boken Sticka Romantiskt. Garnet är Marks & Kattens Ecobomull och stickor nr 3,5. Jättekul att sticka. Perfekt med olika mönster, när man är trött på ett är det lagom att byta till ett annat. När jag stickat färdigt ska det virkas dit lite ränder i naturvitt. Jag har också börjat på mina Lakeside. Garnet är Hjerte Sock 4 från danska Hjertegarn. Jag är visst inne i en naturfärgad era märker jag... Det blir mycket naturfärgat om dagen!
Jag gillar mitt köksfönster just nu!

Det är aldrig så rent hemma som under en tentaperiod

Ja nu har jag ju inte direkt tenta... Men det känns ungefär likadant. Jag skriver ett projektarbete och jag har jobbsökarångest. Väldig jobbsökarångest. Jag borde skriva mycket mer och jag borde vara aktiv jobbsökare. Istället städar jag. Klipper häckar. Tvättar fönster. Skurar mattor. Rensar skåp. Torkar ur kylskåp. Tvättar för hand. Lägger in gurka. Inte konstigt att det snurrar som skjutsingen i huvudet om dagen.

Dessutom skolar jag in min lille 6-åring i förskoleklass. Det känns i både min och hans kropp. Han har ingen kompis med sig från dagis så det är bara nya barn och nya fröknar. Det märks. Han är känslosam åt alla håll och kanter.

Fast lite plugg blir det.

Och jag har registrerat mig och mitt CV på tre olika platser på nätet.

Lite stickat blir det också, men faktum är att jag inte har ro att sitta ner så mycket. Mest för att då borde jag ju hellre plugga eller kolla jobb på nätet istället..... :S

En dag....

Snurrar min jord
Klamrar mig fast
Prövningar i trafikstockning
Timme efter timme
Söker styrka
Letar andningshål
Famlar efter trådar
Suger tag i guldkorn
Andas men får inte luft
En dag blir till nästa dag

En dag hemma.....

Jag vabbar idag. Det är så sällan jag gör det (som tur är) att jag knappt minns hur man gör. Det är dottern som är febrig. Eller jag vet inte hur febrig hon är egentligen, men hon har i två dagar varit på skolan och varit hängig. Igår hade hon 38.6 när hon hade somnat (enda gången man kan sticka in febertermometern i örat). Hon får därför vara hemma oavsett. Vilket hon inte alls håller med om. Hon sitter nu påklädd i soffan och stirrar på barn-tv, arg som ett bi! "Jaaaag viiiiillll tillll skooooooolaaaaan!!!!! "

Lite för lik sin mamma på den punkten (*s*), vägrar helt enkelt acceptera att hon är sjuk.

Själv har jag också behov av denna dag. Jag är ute på praktik nu och det tar på krafterna. Det går bättre än på förra praktiken och jag trivs på mitt nya ställe. Härligt jordnära trevliga människor jag jobbar med! (Och som verkar uppskatta det jag gör.) Men det är verkligen jättetufft att komma in som ny på en arbetsplats. (Iaf om man heter Linda och har alldeles för höga krav på att vara perfekt och bäst från början). Jag har börjat försiktigt att hjälpa lite kunder också, något jag tycker är skitläskigt. Inte kunderna i sig - kunder har jag jobbat med i alla år - utan för att jag har så fruktansvärt dåligt självförtroende i min nya roll och känner att allt ligger utanför min kontroll. Att dessutom prestera med händerna framför kundernas ögon är jättenervigt!!

För att knyta an lite till det jag skrev här om dagen. Jag är faktiskt inte säker på att detta är min framtid. Just nu tar jag mer än någonsin en dag i taget. Jag är färdig utbildad florist i mitten av oktober. Jag räknar med att börja söka jobb aktivt efter semestern i juli/aug. Jag är öppen för mycket, men vad det blir står skrivet i stjärnorna. Stora beslut och mycket förvirring i huvudet tar på krafterna!!

Så idag blir det avslappning på hög nivå. Många maskor ska stickas på min Aeolian. Och jag ska lyssna på min nya favoritplatta med Mando Diao. Bästa låten just nu är underbara Gloria. Lyssna och njut. Hela albumet är superbra och kan laddas ner på deras hemsida.

Låtsasvärld

Jag befinner mig i en låtsasvärld.
En dag kommer jag vakna upp i min gamla värld igen.
Fina kläder, roliga kollegor och stressiga gamla jobbet.

Att vattna blommor mitt på dagen en onsdag känns overkligt.
Att sätta fjädrar i ris och sen dricka kaffe likaså.
Jag borde inte få vara där.
Vem tar hand om mina kunder?

Det känns som att det här är ett leksaksår.
Snart väntar den riktiga världen igen.

Skönt

Så skönt det känns med alla stärkande kommentarer. Skönt också att få skriva av sig ibland. Klart jag tvekar lite med att lämna ut mig som jag gör. Men jag tycker ändå att jag får mer tillbaka än vad det kostar. Det är helt enkelt skönt att få stöd och värmande ord när man inte mår så bra!

Det blev som ni säkert förstår många tankar och funderingar i helgen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Efter lite bollande av alla tankar med pojkvännen, så bestämde jag mig för att det smartaste nog ändå är att prata med någon av de ansvariga och faktiskt berätta lite hur jag känner. Så det gjorde jag idag och det blev jättebra. Vi pratade igenom lite vad de har för förväntningar på mig och vad jag själv förväntar mig av praktiken. Klumpen i magen har försvunnit och jag känner att jag kan slappna av lite mer. Jag gjorde i ordning ett bud med en mamma-barn-bukett i lugn och ro innan jag gick hem och fick till det riktigt bra. Otroligt skönt!

Ni kom alla med många bra saker att tänka på. Flera ord kommer jag bära med mig:
* Det är inte jag som är dum!
* Man behöver inte vara den bästa praktikant de någonsin haft utan man behöver bara vara praktikant!

Tack!

Överrumplad

Det var längesen jag hade så dåligt självförtroende.
Jag hade ingen aning om att skola om sig innebar just det. Har bara inte tänkt på det.
Sitter här ikväll efter första veckans praktik avklarad och känner mig ganska värdelös.

Tycker jag har varit modig.
Följt mitt hjärta.
Gör något för att må bra i både kropp och själ.

Och så känner jag så här.

Jag brukar nog känna så här när jag börjar ett nytt jobb. Säkert lite därför jag var kvar på samma i nästan 12 år.. Jag vet att jag då som nu har känt att jag längtat tills jag var mer insatt i allt. Tills jag kunde rutiner och slapp fråga. Det gick ganska så fort och snart var det andra som frågade mig. Jag har alltid haft lätt för att lära och fort blivit en stöttespelare på en arbetsplats.

Jag vet att det är så.

Jag vet att det jag går in för brukar jag klara och jag brukar klara det bra.

Men just nu känns det väldigt jobbigt.

Praktiken kom som en liten chock. Blev överrumplad. Både av tröttheten, men också känslan av att inte kunna något. Att i en ålder av 37 stå helt handfallen på en arbetsplats. Att 23-åringar styr och ställer och säger till mig vad som är rätt och fel. Eller helt enkelt bara kommer med spydiga kommentarer “Vet du inte det? Har du inte fått lära dig det än? Vet du hur mycket de där kostar?”

Lite skillnad är det onekligen också att byta från väldigt mansdominerat till väldigt kvinnodominerat. Jag saknar männens avslappnade attityd till det mesta. Bland bara kvinnor blir det helt plötsligt någon konstig form av tävling. Känns det som. För det finns ju verkligen inte uttalat. Det är bara en känsla. Som gnager. Som gör mig ledsen. Och som jag var så oförberedd på.

Försöker bena ut hur jag ska lägga upp taktiken inför de nästa tre veckorna. Bland tårarna. Men mitt “jäklar-anamma” som jag har i mig kommer helt klart att hjälpa mig. Mitt “jag ska visa dem”. Fast jag önskar jag slapp. Jag önskar jag kunde slappna av och bara ta det som det kommer. Jag tycker själv att det borde finnas någon form av förståelse för att det faktiskt för mig är en helt ny bransch. Ett helt nytt sätt att jobba på. Att jag har sysslat med det här i totalt fem veckor. Att jag saknar erfarenhet av den här typen av kreativitet. Kunder har jag haft att göra med sen jag var 14.. Men jag har aldrig någonsin gjort iordning ett bud innan med “gör en kompakt bukett i röda toner med lite grönt för 380kr”. Kom ihåg att skriva kort, slå in på rätt sätt med pappret åt rätt håll, med rätt papper, ta den adresslappen om det är från den sajten, välj rätt blommor och sen ska den ju helst se fin ut också. Nej jag har inte gjort just det. Trots mina 37 år.

Jag hoppas att helgen ska ge mig vila och ny energi. Att det kommer kännas bättre på måndag klockan nio. Ska försöka tänka att det är klart att det är så. Klart att jag klarar det här! Men först ska jag försöka krama barn och pojkvän så mycket som jag bara kan.

Floristutbildningen - here I come

Tack snälla för alla gulliga kommentarer jag har fått, både lyckönskningar, och gällande koftan! Det värmer :).

Ja så har jag då varit i skolan i tre dagar. Och tänk - jag har hunnit lära mig massor redan! Jag har en väldigt skön känsla i kroppen och känner att det både är roligt och något som passar mig. Så skönt att lära sig ett yrke som är så konkret och praktiskt, till skillnad från mycket av det teoretiska jag har både pluggat och utövat förut. Det är speciellt att kunna jobba med händerna, och inte bara med hjärncellerna! En annan sak som känns väldigt skön är tempot. Jag som på mitt förra jobb var van vid att ha massor med saker på gång samtidigt, ett tempo utan dess like, njuter av att kunna stå i ro och komponera, för att därefter sätta sig och ta en kopp kaffe... Ahhh..... Precis vad jag behöver för att min kropp och själ ska må bra just nu.

Vi är 14 tjejer i varierande åldrar i min klass. Redan första dagen fick vi möjlighet att hålla i lite blommor och lära oss att snitta. Låter ju nästan löjligt, men jösses vad svårt det är att snitta med en vass kniv. Känns som att tummen ska kapas av varje gång!


I måndagskväll var jag så in i bomben trött. Mycket nervositet och många spänningar som släppte! Sen sov jag urdåligt första natten, och så fort jag blundade (detta gäller även för igår och idag) såg jag ett hav av rosor framför mig. Många tankar som skulle (och ska) bearbetas!

Igår fick vi skapa vår egen första bukett. Min är den översta i inlägget. Några rosor, lite brudslöja och lite grönt. Idag gjorde vi ett grupparbete där vi fick i uppgift att göra en rund, symmetrisk dekoration, ungefär 1 meter hög och bred. Jag och mina två medstudenter är nöjda med resultatet :). Imorgon ska vi göra en liten dekoration på egen hand. Spännande!

Jag hade barnen extra natten som var. Kändes skönt att det funkade okej att hämta senare än vanligt och att jag hann med mitt tåg imorse. Nya rutiner, viktiga att få på plats så att vardagen ska funka. Något annat viktigt den här första tiden, och som jag kommer att prioritera, är att sova, sova, sova!!! Och det är nog det jag kommer satsa på ikväll. I säng så tidigt som möjligt....

Avtackning

Sista dagen på jobbet.
Mobiltelefon och dator inlämnad.
Lever mobillös tills jag får min nya som är beställd. (Går det?)


Vilken bra avtackning det blev.
Bara jag och kollegorna i teamet.
Fint tal från chefen.
Anekdots- och tacktal från mig.
Tårta och kaffe.
Blommor och present.
Många skratt och många kramar.
Det är snart 12 år sen jag började.
Det känns helt rätt att sluta.

Nu ska det julas till.

Julgran är inköpt.

Julkalender stickas.

Första julmudden är färdig.

En ny tid

Tankar inför framtiden.
Oro inför framtiden.
Lättnad inför framtiden.

Heltidssjukskriven igen.
Ett jobb som gjort mig sjuk.

Nu finns bara möjligheter.
Många vägar.
Många val.

Det blir inte plan A.
Jag gör mig sakta redo för plan B.

Ingen aning hur vägen ser ut.
Men det kommer att bli bra.
Det vet jag.
Det känner jag.

Det finns en mening med allt som händer.

Utmaningar och tankar om livet

Sjukskriven som jag är, finns det mycket frustration i kroppen. En ny höst närmar sig. Jag har fortfarande svårt att svara på frågan om hur jag mår. Jag har på många sätt haft en alldeles underbar semester. En lång semester, med massor av vila. Men också flera nya utmaningar. När jag satte mig i båten i Kroatien och skulle vara social med för mig helt nya människor, var det en jätteutmaning. Skulle jag palla? Skulle jag orka vara social och glad och trevlig? Skulle jag kunna vara mig själv till hundra procent? Det var otroligt skönt att känna att jag kunde det. Visst blev jag trött. Visst pressade mitt bröst lite grand. Men jag kunde det. Och jag hade det så bra.

Jag jobbar nu 25% och började jobbet i förra veckan. Jag kände av mitt tryck i bröstet hela förra veckan. Det jag inte vet är om det är kopplat till jobbet. Det kan ju lika gärna vara en reaktion på att segelveckan var jobbigare än jag trodde? Att jag kanske bara är trött? Att jag inte vet hur hösten kommer att bli? Jag analyserar och analyserar. Jag försöker komma fram till vad som är den utlösande faktorn. Men är det bara en sak, en händelse, eller är det mitt liv just nu?

Jag vet inte vad som ska göra mig bra. Jag vet inte hur jag ska hantera tryck och känslor. Jag kämpar för att må bättre varenda dag. Jag tycker mig göra allt i min makt. Men jag kanske helt enkelt strävar för mycket. Som vanligt. Springer för fort. Jag vill att vägen mot målet ska vara rak. Jag vill inte ha dagar av bakslag.

När jag vaknade imorse kom jag knappt ur sängen. Jag hade sovit i 8,5 timme och borde vara utvilad. Istället känns det som att det ligger tre tegelstenar på mitt bröst. Det kändes som att jag inte skulle kunna vända mig om och inte heller komma upp ur sängen.

Min chef hjälpte mig ta beslutet att stanna hemma från jobbet idag.

Det hjälper mig att skriva. Det hjälper mig att sätta ord på tankarna. Och förhoppningsvis slipper jag då också svara på frågan om hur jag mår. Förhoppningsvis förstår de som läser det här varför jag inte alla dagar fungerar som jag gjorde förr.

Med dessa rader går jag över på den utmaning jag fick från Saltflingan.

Hur ser din att-göra-lista ut i fem punkter för idag?
* Vila
* Sticka
* Naprapatbesök
* Vila
* Evt besök i garnaffär och sen stickcafé på Hurtigs.

Vad gjorde du för 10 år sen?
Jag bodde i Oslo. Sålde datorer för samma företag som jag jobbar på idag. Och gick många, långa promenader med min hund runt Holmenkollen, i parker och på Bygdöy. Jag fikade med kompisar och planerade bröllop med min blivande man (numera exman). Jag såg på Allsång på Skansen och började sakta längta tillbaka hem till Sverige.

Vilka platser har du bott på?
* Född och uppvuxen i Falkenberg.
* Au pair i Innsbruck, Österrike.
* Oslo i åtta år.
* Bålsta, 6 mil utanför Stockholm sen åtta år tillbaka.

Fem saker du skulle göra som biljonär!
* Starta en egen garnbutik
* Köpa ett nyrenoverat torp med en härlig trädgård. Och det får gärna ingå en liten hustomte som kan hjälpa till med dammsugaren och gräsklipparen någon gång då och då. Så att jag kan sitta på den stora verandan, titta ut över ett blomsterhav och sticka. Så klart.
* Ge en stor slant till min mamma och min syster
* Ge en stor slant till mina barn
* Ge en stor slant till välgörenhet av något slag. Mest sannolikt något som har med barn att göra. Och forskning.

Jag väljer att inte skicka utmaningen vidare.

Ta nästa steg

“Det räcker att vara uppmärksam, lärdomen kommer alltid när du är redo, och om du är vaksam på tecknen kommer du alltid att lära dig allt som du behöver för att ta nästa steg.

Människan har två stora problem. Det första är att veta när det är dags att börja, det andra är att veta när det är dags att sluta.”

Ur Zahiren av Paulo Coelho

Och ungefär så känner jag när det gäller mitt jobb. Jag har sett tecken efter tecken på att det är dags att sluta. Jag vill sluta. Jag vill göra något nytt. Men att hitta bästa tiden för att sluta, det är den stora utmaningen. Just nu känns det inte alls som att det är bästa tiden. Så då har jag bestämt mig för att komma tillbaka och bli frisk. Och därefter ska jag sluta. Jag ber till alla gudar som finns att jag KAN bli frisk på mitt jobb jag har nu. Att byta jobb när man inte mår bra, det KAN ju bara inte vara optimalt.

En stor frustration. Men jag måste förlita mig på att det kommer att gå bra. Att livsprocessen jobbar för mig. Att ha tålamod och veta att när rätt tid är inne, så kommer det att ordna sig.

Och om det kommer att sluta med en egen garn- och keramikbutik (går det att leva på det?), florist, projektledare, eller djurskötare..…? Ja det får tiden utvisa!

Dagar som kommer, dagar som går

I lördags hade jag en underbar stickdag. Tillsammans med Saltflingan, Snigelmamman och min mamma var jag på Yll & Tyll i Uppsala och därefter hade vi vårt eget lilla stickcafé. Se gärna på resp bloggar för lite mer detaljer :-) .

Jag måste säga att det vi köpte var fantastiskt underbara garner. Vilken härlig blå färg och hallonröd färg på linet Boel fick med sig hem. Och Färgkrafts färg Aster som Pia köpte. Jag säger bara suck…. Mammas lin blev varmt chokladfärgat och jag fick med mig en underbar nyans av naturfärgat lin. Det ska bli en kofta som både är stickad och virkad. Det blir en rejäl utmaning för mig, eftersom jag inte är någon hejare på virkning.

Hoppas vi får möjlighet att göra om det. Gärna en båttur, med eller utan garnaffär i sikte!

Dagen avslutades dessutom med grillkväll på min uteplats tillsammans med någon speciell. Kunde inte ha slutat bättre..

Från garn och grillning - till jobb….. Jag har nu klarat av mina första två dagar på jobbet. Jag har varit avslappnad och inte nervös. Det har faktiskt känts väldigt bra. Kul att få höra att jag varit saknad och kul att känna att jag kan bidra lite, trots mina få timmar. Det är jag glad för. Jag känner hur motivationen finns där och jag blir ivrig att hjälpa till. Nu gäller det bara att vara noga med tider och ta det riktigt lugnt.

Jag har börjat med några nya projekt. Uppdatering på de kommer lite senare. Men här intill får ni så länge se muddar med mönster från Nina på Nysta och en vit Perdita.

Nu är jag trött... Jättetrött.. Så det blir nog lite tv och total avslappning en stund.

Ur dimman

Det finns dagar med energi, lust, drömmar och framtidstro. De dagarna blir fler och fler. Det är inte längre en grå massa, med känslor av meningslöshet och hopplöshet. Jag vet ju det här. Det är så här livet är. Det går upp. Det går ner. Några steg fram, några steg tillbaka ibland...

Det är otroligt skönt att se solen titta fram bland molnen. Att ana ljuset. Att inte vara konstant inlåst bland molnen. I dimman. Nu gäller det bara att hålla modet uppe de dagar det är mulet. För det blir ju sol igen.

I juni börjar jag jobba. Bara 25% och sen har jag semester i juli. En otroligt stor lättnad att veta lite mer hur livet ser ut framöver. Men det känns också som att man är ett litet barn som ska lära sig hantera ett jobb. Väldigt knepig känsla. Jag förstår att det måste bli så. När energin har varit på noll efter att i stort sätt varit inne i väggen och vänt, så är detta det enda sätt som finns för att komma tillbaka på. Min tröst är att jag vet att jag inte är ensam. jag är inte den första. Jag vet att det kommer att gå bra. Och jag får fortsättningsvis massor med sticktid!

På tal om stickning. Jag har aldrig behövt sticka några dockkläder. Min dotter gillar nämligen inte att leka med dockor. Det tycker jag är helt okej. Det är ju mycket roligare att sticka till mig själv.

Men när hon i morse undrade om jag inte kunde sticka vantar, sockar och öronvärmare till hennes hund Bobbo (ja hon uttryckte sig så, själv hade jag väl kanske sagt tassvärmare *s*), så kunde jag ju inte säga annat än självklart. Så här är de... Vilken tur hon har som har en mamma som har Malabrigo och Noro silkgarden bland garnresterna..... =).

Glad Påsk

"Sökandet efter en dröm börjar alltid med nybörjartur. Och den avslutas med att segraren ställs på prov. Det är aldrig så mörkt som just innan solen går upp."

Ur Alkemisten av Paulo Coelho