torsdag 18 september 2008

Meningen med livet

Igår åt jag lunch med en av tjejerna jag lärde känna i Kroatien. Följande ordväxling startade vårt samtal:

M: här ska vi sitta så att vi syns.
L: ska vi det?
M: ja, det är det som är meningen *fniss*
L: åh är det det som är meningen med livet?! att synas.... *ler*

Vilken härlig inledning på lunchen och på vårt samtal. Nu är det väl inte just det som är svaret. Men skrattet som följde. De vänskapliga blickarna och värmen. Nuet som var fullt av liv och som gav dagen en guldkant. Det måste vara svaret. Och jag tror det är precis det som prästen och psykoterapeuten Louise säger i Malin Sävströms bok "När livet stannar". När hon beskriver att det är möten, diskussioner och samtal med andra människor som gör vårt liv meningsfullt. Hon säger "Tro mig, det finns redan nu många personer runt omkring dig som vill planera och dela sina liv med dig och det kommer att komma nya personer in i ditt liv, som du inte känner till idag, men som också kommer vilja vara en del av ditt liv."

Det var en bok som jag grät mig igenom. Det låter ju oerhört tragiskt. Och det är det också. Malins livsöde. Men den gav mig mycket. Styrka. Ett nytt sätt att se mina barn. Visa ord. Kraft. Malin förlorade sin man och två av sina tre barn i Tsunamin 2004. En av hennes utmaningar de här följande åren efter är hur hon och det barn hon har kvar ska hitta till varandra. Och i det arbetet skriver hon bl.a. så här:

"Om jag skulle ta all kärlek som finns i min kropp och lägga den över Axel och säga "bär mig och min kärlek", kvävs han. Som förälder måste jag stå stark bredvid honom. Han ska kunna hämta stöd, tröst och kärlek hos mig när han behöver det, inte tvärtom. Därför måste jag leva mitt liv, för min egen skull och inte för hans. Axel kan inte vara meningen med mitt liv - det blir för tungt för honom att bära. Meningen med mitt liv måste vara livet i sig självt."

Så skönt att höra någon säga det som jag tror så mycket på själv. Jag kan inte ge upp mitt liv för att leva för mina barn. Jag ska leva mitt liv. Ett liv för mig. Ett liv tillsammans med mina barn.

8 kommentarer:

Åsa sa...

Så kloka ord. Men inte så lätt alla gånger.
Kram

doktoranden sa...

Verkligen på pricken vad jag själv känner! Men, som ovan sagts, inte alltid så lätt alla gånger.

Du skriver så fantastiskt om livet och svårigheter man möter. Det ger mig väldigt mycket! Stort tack för det! :)

Boel sa...

Du skriver så klokt precis som vanligt. Dina rader ligger i bakhuvudet just nu - får se vad det kommer ut av det.

Hoppas du får en skön helg (visst ska du söderöver?)!

Kram
Boel

Susilull sa...

Ett mycket bra inlägg du skrivit!
Meningen med livet...
Det är en fråga jag ständigt bär med mej. Meningen med livet för mej innebär att jag måste försöka leva och förvalta mitt liv väl, om jag kan älska mej själv, kan jag också älska andra och ta emot andras kärlek fullt ut.
Ibland verkar det så självklart, men ända kan det bli så svårt.
Men som en god vän till mej brukar säga; vem har sagt att det ska vara lätt?

Ha en skön helg!

Metta sa...

Som vanligt berörs jag av dina kloka ord. Läste själv boken för ett tag sedan och även om den är, som du säger, tragisk, så finns där många guldkorn att hämta.

Det gäller att hitta meningen med livet i nuet och det vi har runt omkring oss. Ta vara på alla positiva möten och samtal vi har och finna glädjen i det lilla.

För att kunna leva ett bra liv tillsammans med dina barn är det viktigt att du lever ditt eget liv. Inte alltid så lätt, men nog så tänkvärt.

Ha en bra helg. Kram Metta

Inger sa...

Jag har nyligen läst ut den boken(det tog inte lång tid)och gråtit massor,särskilt i början.

Anonym sa...

Boken får en onekligen att gråta. Men kanske inte av samma anledning som vissa andra här. För det första gråter jag över en mamma som tycks vara fullständigt oförmögen att lyfta blicken från sig själv och sina sorger så att någon liten empatistråle skulle kunna värme även sonens kalla kinder.

Sedan grät jag över det faktum att Malin trots all empati hon fick av sin egen omgivning inte kunde känna någon solidaritet eller kärlek till sina medsystrar. För sin egen lycka förförde hon sin väninnas man. Inte snyggt jobbat. Very, very uncool som en känd person har sagt i liknande situation.

Är det verkligen så att kompisens man var den ENDA som kunde trösta henne och ifall svaret är jakande: skulle Malin inte ha kunnat avstå för kvinnosolidaritetens skull?

Anonym sa...

Nu har jag visserligen lite mer information än det som står i boken, vilket gör att jag måste rätta föregående talare. Malin är/var INTE vän med Någons fru, utan med Någon. Det har du fått om bakfoten. Familjerna hade träffats några få ggr.