Jag lider av duktighetssyndromet. Det där att jag måste vara så duktig hela tiden, i en strävan efter att bli perfekt. Perfekt mamma, perfekt anställd, perfekt väninna, perfekt flickvän, perfekt dotter… osv.
Det blir en ständig kamp, som jag försöker ändra på (sluta kämpa börja leva). Fast faktum är att t.o.m. i min sjukskrivning så är jag duktig flicka. Gör som alla föreslår. Läser allt. Gör övningar. Bokar möten. Hjälp av terapi, naprapat och akupressur. Och får dåligt samvete om jag inte gör “som man ska”. Har jag bara stickat hela dagen, får jag dåligt samvete över att inte ha gjort något. Kommer jag då på att jag gick en promenad på morgonen, får jag jobba på att intala mig att jag gör precis det jag ska göra. Varken mer eller mindre.
För det krävs övning.
Övning i att känna att det är okej att ha tvätt framme när någon hälsar på. Övning i att lägga sig ner mitt under middagslagningen för benen bär inte. Övning i att erkänna att jag har en dålig dag. Övning i att inte le när jag inte känner för att le. Övning i att stå för vad jag känner och tycker. Övning i att säga till mig själv att jag är bra och att det jag är räcker. Övning i att låta ett ufo vara ett ufo.
Det är en konst att leva.
I månadens nummer av tidningen “LEVA” skriver chefredaktören så bra:
“Jag skriver som Leonard Cohens rader och ramar in dem:
Ring the bells that still can ring
Forget your perfekt offering
There’s a crack in everything
That’s how the light gets in
Det är genom sprickorna som ljuset kommer in. Det är ofta i vår tafflighet, vilsenhet och förvirring som vi är som mest äkta, lär oss mer om oss själva och släpper fram mer av vårt sanna jag. Det är i konflikter och gnissel som vi tvingas bli ärliga och möta varandra på riktigt. Låt oss vara tvivlande, prövande och osäkra, låt oss slippa dö den perfekta övertygelsens och självgodhetens död.”
9 kommentarer:
Ja, det krävs övning, och åter övning. Känner väl igen mej i det du skriver. Jag har mycket "duktighetgriller" i mej. Har också varit ett riktigt kontrollfreak, men det har jag lyckats släppa. Jag måste inte ha koll på allt, det är väldigt befriande att rycka på axlarna ibland och säga; jag bryr mej inte - det där får någon annan sköta! Det löser sig ändå!
Öva på, släpp taget - åk med. Kasta alla dåliga samveten!
Jag känner också igen mig i det du skriver. Ett ordspråk som jag tycker är bra:
"Det är endast den som gått vilse som hittar de nya vägarna."
Jag övar på att välja mig själv och att inte jämföra mig med andra, istället tävla med mig själv, då är jag alltid en vinnare. Ngt jag läst i tidningen PS.
Må så gott och tävla med dig själv
Kram
Du är bra.
Det du är räcker och svämmar över.
Två ord från det här inlägget kommer jag ha med mig länge:
* Låt ett ufo vara ett ufo.
* There’s a crack in everything
That’s how the light gets in
Underbart.
Jag är glad att vi träffats och jag tror att våra repsektive kamp för att inte vara duktiga flickor gjorde att vi "hittade" till varandra bland alla andra på stickcaféer och bloggar.
Om du kommer hem till mig någon gång så lovar jag att ha tvätt framme ;=)
Kram
Jag önskar jag kunde ge dig lite av min slacker-mentalitet. Ibland gör jag nästan en grej av att INTE göra som man ska. Bara för att. Jag har aldrig gillat att följa strömmen eller vara till lags. Men jag känner flera (särskilt kvinnor) som har så svårt att bara vara i nuet och släppa alla krav.
Kämpa på! Du fixar det. Eller egentligen borde man kanske säga: släpp taget och gör ingenting. Let it be. :-)
Hei Linda, Tok en titt på din blogg:-)
Forstår at du fortsatt er sykemeldt. Du skriver vedlig bra om dine følelser og om hvordan hverdagen for deg og egentlig mange av oss har det. Det er slitsomt å hele tiden skal prestere. Jobb, hjemme, sosialt osv. Jeg prøver hele tiden å ta meg små pauser, men vet egentlig at jeg ikke må glemme å fokusere på alt som må forbredes, tenke gjennom, for å ikke være etter med oppgaver på jobb, med klesvask, barnas aktiviteter og skole. Det er slitsomt, men jeg tenker at det kanskje er litt ekstremt nå og så blir det bedre når barna blir større, men jeg vet ikke...
Gleder meg til å se deg i Oslo i november:-)
Ps. så mye fint du har strikket.
Klem Inger Lene
Ja, jag känner oxå igen mig i det du skriver. Jag har blivit lite bättre på att släppa och låta saker bli "good enough". Men det dåliga samvetet gnager lite över det ibland. Här finns det lite att jobba på...
Det jag har blivit bättre på är att verkligen vara nöjd med det jag hinner göra - även om det inte är perfekt! Och det har hjälpt mig att må mycket bättre.
Hoppas att dina övningar ger resultat! :)
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Har faktiskt ett blogginlägg på gång om ungefär samma sak. För mig slår du lite huvudet på spiken med meningen "sluta kämpa börja leva". Jag kan vara så trött på att livet blir till en ständig kamp. Antingen en kamp för att uppnå perfektion... eller en kamp för att sluta bry mig om att uppnå perfektion. Jag har visserligen kommit en bra bit på väg och kan oftare rycka på axlarna åt saker som inte blivit som jag tänkt nu, jämfört med för några år sedan. Men ändå, kampen finns kvar...
När jag var sjukskriven kom jag fram till (med hjälp av en psykolog) att nu behövde jag vara duktig att vara egoistisk. Att jag var duktig när jag struntade i alla råd, tips och teorier och istället gjorde det jag ville, på mitt sätt, när det passade mig. Skitläskigt och jättesvårt. Jag är fortfarande 5 år senare inte särskilt bra på det.... men bra mycket bättre än jag var då.
Haha.. nu gör jag det jag inte ville göra. Ger råd i alla fall :)
Du skriver insiktsfullt och det hjälper mig att bli påmind om att sluta kämpa och börja leva. Tack för att du delade med dig!
Åh vad fint!
Jag satt precis och svettades över en uppsats som inte ville bli perfekt när jag ramlade över dethär inlägget. Jag lyckades lämna in den mycket tack vare dig och mr. Cohens fina ord. Man behöver ibland påminnas om det där med att det är i sprickorna som ljuset rinner genom :)
Skicka en kommentar