Någonting är lite vackrare

På tempelgården stannar jag och tittar på något som jag först inte förstår. En skrynklig liten kines, hur gammal som helst, står med en stor pensel som han doppar i vatten. Sedan ritar han vackra kinesiska tecken på stenläggningen, symboler målade i vatten. Jag frågar en åskådare bredvid mig vad det står i kalligrafin. "Det är en dikt", svarar mannen. "Konstnären är en vattenpoet."

Det tycker jag är vackert. Jag står länge och tittar. Dikten är säkert 10 meter lång nu.

Det är troligen en vacker dikt, för nu står många och läser. Men vi kämpar alla mot tiden.

Den gryende morgonsolen slickar törstigt i sig de första tecknen av vatten, och vi som tittar vet att nu har vi bara en liten stund på oss, för snart har tecknen förångats och sedan kommer allt att se ut precis som det gjorde innan, som om ingen skrynklig vatten poet någonsin har stått här och målat i vatten.

Nu är dikten färdig. Mannen bockar sig värdigt, får en liten applåd och går iväg med sin pensel. Folk skingras, dikten löser upp sig, och allt är som det var. Och ändå inte.

Någonting är lite vackrare.

Denna dag bär på en dikt i vatten.
En tillfällig skönhet, en upplevelse enbart för dem som var här, just idag. All skönhet huggs inte i marmor eller granit, somligt är bara ett skimrande minne på en stenhäll.
Skuggorna söker sig nu ner under träden, morgonenes trolska stämning skingras och ersätts av det växande ljudet från staden utanför.

Jag känner mig rätt omtumlad.
Alla kommer vi så småningom att blekna bort och förångas inför den eviga solen.
Men visst tror jag att stenarna kan bära på minnet av den tillfälliga skönheten.
Visst tror jag att ett poem skrivet i vatten kan glittra för evigt i mig.

Ur Sucka mitt hjärta men brist dock ej.
Av Mark Levengood.