Jag är ingen repa-upp-tjej. Det är det värsta jag vet och jag brukar göra allt jag kan som står i min makt för att undvika det. Hellre trixa efteråt. MEN jag tror det är på väg att ändras. På sistone har jag börjat repa upp och göra rätt. Min dotters mössa repade jag upp och började om tre gånger på. Min sons mössa (bilder på den kommer, den är strax klar) precis lika många gånger. Min trekantiga Lady Eleanor har jag repat upp flera varv på när jag upptäckt att jag gjort fel i kanterna. Nu har jag repat upp min uppifrån och ner kofta (ja inte hela koftan, men ca 20 cm, vilket är ENORMT för att vara mig) för andra gången. Först för att jag glömde göra knapphål. Och nu har jag gjort det igen för att den helt enkelt blev för snäv. I övergången från mosstickningen till flätorna gick koftan in alldeles för mycket. Jag ökade därför antal maskor precis i övergången. Jag har satsat på att öka en maska på var fjärde och det verkar bli bra. Glömde i farten av att jag faktiskt kunde ha gjort en provlapp innan :)
Jag har just nu tre dagars ledighet mellan skola och nytt jobb. Så klokt av mig att planera in det! Förutom att fixa en hel del saker som bara blivit liggande, stickar jag och lyssnar på ljudbok. Just nu en deckare: När jorden rämnar av Reggie Nadelson. På kvällarna läser jag min pocket: Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver.
Båda två handlar om barn. Pojkar. Ibland blandar jag ihop böckerna lite just därför. Men bara korta sekunder. Ljudboken är spännande. Pocketboken är stark, känslosam, jobbig, gripande... och mycket bra. Båda kan rekommenderas. Var och en på sitt sätt. I sin genre.
6 kommentarer:
Det låter klokt med ledighet. Jag tycker vi har blivit duktiga på att planera in oss själva i livet, i alla fall i bland....
Kram till dig!
Där ser du Linda, det är ju inte så farligt att repa upp. Man får ju sticka mera då!
Kan du t o m blivit lite inspirerad av mig... :-P
Uppochnerkoftan ser ut att bli jättefin!
Hoppas första arbetsdagen gått fint!
Kram Eva (Byström)
Man blir till slut ganska nöjd när man repat upp och fått det rätt till slut! Vilken härlig känsla!
Boken "Vi måste prata om Kevin" var väldigt stark. Kommer ihåg att den var så verklig att jag länge trodde att den var just verklighetsbaserad. Kul att höra att någon annan också läst den!
ja, visst är "Kevin" speciell. Den känns otroligt sann, men ändå hoppas man ju innerst inne att att det ska vara omöjligt att få ett sånt barn och en sån relation till det. Om du gillade "Kevin" så är författarens andra bok "dagen efter" också väldigt bra.
Skicka en kommentar