torsdag 6 mars 2008

En tid av förvirring

Fördelen med att vara sjukskriven är ju onekligen att jag får både läst och stickat en hel del. Men det är väl ungefär den fördelen jag kan se också. Förutom att jag ju så klart ska bli frisk igen. Jag har en förmåga att tro att jag är någon sorts supermänniska som kan fixa allt på nolltid. Klart att jag ska bli bra med en gång, och då ska jag minsann visa dem..... (vem i hela fridens namn är det jag ska bevisa för??)

Mitt tryck i bröstet tar inte slut, det river och sliter och ibland känns det som att jag ska brinna upp inifrån. Lägg till känslan av knivar in i ryggen, svårt att andas och ben som knappt bär mig. Jag tror att verkligheten helt enkelt har kommit ifatt. Stressen och pressen på jobbet satte igång trycket och därefter har det bara rullat på. Känslor och erfarenheter från det som har hänt mig i livet kommer fram. Dags att bearbetas.

Igår läste jag färdigt Agneta Sjödins bok "En kvinnas resa". Mycket bra, speciellt med tanke på tankarna som snurrar i mitt huvud. Ur boken "Livet blir vad man gör det till, varken mer eller mindre, och att allt det fantastiska inte finns där ute utan i djupet inom en själv. Kanske var världen konstruerad så - att för att få njuta av allt det underbara måste man också uthärda vissa prövningar?"

För det är klart, under hela hösten och vintern har jag frågat mig: är det det här som är livet? Ett ständigt jagande efter någon minuts fritid? Efter någon minuts njutning? Strävande efter att vara lyckad. Strävande efter att faktiskt ha kul. Någonstans tror jag helt och fullt på att detta är något som jag ska gå igenom. Händelser ska bearbetas och efter det kommer jag att hitta harmoni. Jag är tämligen säker på det, det är bara jobbigt att vara mitt i helvetet just nu och att hitta vägen tillbaka. Den sanna vägen, inte någon tillfällig väg.

Just nu är det allt annat än harmoni i min kropp, varken fysiskt eller själsligt. Men jag läste någonstans att innan man kommer vidare ska man förbi ett stadie av förvirring. Så här skrev jag igår, och det är ungefär så jag känner nu.

Vem är jag?
Så vilsen i tankarna.
Vad vill jag?
Tankarna snurrar och snurrar.


En liten fågel i en arbetande häst.
Ett litet barn i en vuxen kropp.
Det stormar i bröstet.
River och sliter.


Var fanns du?
Var finns du nu?
Låt mig få gråta.
Håll om mig.


Det blev inte som jag hade tänkt mig.
Livet.

5 kommentarer:

Mia sa...

Stor kram till dig, Linda!
Jag känner igen mig, mådde dåligt en längre period för två år sen. För mig hjälpte det att bromsa in och tänka efter och ta ledigt på alla plan. Och äta ayurvediskt: det var skönt att "hänga upp sig" på kosten och det fick mig verkligen att varva ner. Så det rekommenderar jag!
Jag åkte på spa också, men det var bara jobbigt att vara ensam med alla tankar. Jag tror att det är viktigt att försöka hitta en balans i vardagen, att det funkar i "verkligheten". Och sakta men säkert inse att livet nog inte alls går ut på att ha så kul som möjligt, utan kanske mer på att vårda sina relationer och sig själv så gott man kan.

Sofia sa...

Åhh hh! Va vackert du skriver! Och precis så där mår jag oxå, så du är inte ensam! KRAM!

Pia sa...

Du är inte ensam, Linda. Jag befinner mig lite grann i det du beskriver. Vad vill jag och vart ska jag? Sliter! Kram

Katarina sa...

Det du skriver går rakt in i hjärtat.
Sitter här själv med en kropp som inte gör och känner som jag vill. Det stormar i både hjärtat och hjärnan, och jag vet inte åt vilket håll jag ska gå. Men att läsa hos dig ger mig tröst, hemskt men ändå skönt att veta att man inte är ensam.
Ta väl hand om dig!

Boel sa...

Vi verkar befinna oss lite grann i likanade fas i livet. Känner med dig!
Just nu sitter jag på jobbet och ville bara kika in och säga att jag kommer till Marias eventuellt tar jag en sväng förbi Nysta först men vi ses i morgon. Kul!
Kram