fredag 2 januari 2009

Blä för matvägrare

Jag ger upp.
Kapitulerar.
Matvägrare.
Hur svårt ska det vara?
Att sitta ner och äta?
Oavsett vad som serveras?

Måltiderna med krånglande barn vid matbordet är oräkneliga.
Det började för båda barnen när jag introducerade “riktig” mat mellan fyra-sex månaders ålder. Amningen gick perfekt innan dess. Men efter det började kaoset. Och det verkar aldrig sluta. Jag vänjer mig aldrig.

"Jag vill inte ha."
"Jag tycker inte om."
"Äckligt."

Och vad som gillas och ogillas förändras. Det finns inte ett enda säkert kort. Det jag ena dagen tror är bra, har nästa helt plötsligt blivit äckligt. Barnanpassat eller inte - spelar ingen roll.
Mina nära och kära har hört mig älta detta i sju års tid. Men jag har så svårt att acceptera att det är så. Säkert för att jag själv i stort sett äter allt, och har alltid gjort. Hur svårt ska det vara? När man är hungrig äter man!

Jag vill ha det trevligt med mina barn. Jag vill njuta av och med mina barn. Jag vill inte bråka.

10 kommentarer:

Jonas sa...

Jag tror helt enkelt att vi har mer eller mindre tur när det gäller det där med maten.
Och jag är tveksam till om det finns något mönster eller någon logik kring hur de reagerar.

Ikväll råkade mina barn älska korvstroganoff, och vilken tur att det råkade vara just det jag serverade idag. En annan dag passar det inte.

Håll ut!
Om 20 år har de flyttat.

Samtal från min trädgård sa...

Håller med både dig och Jonas. Det är likadant här, som du har det och jag tänker som Jonas, när jag har stått i över 2 timmar för att förbereda och då får man bara svaret: äckligt! Men det börjar kanske bli bättre, Stora Dottern har fått smak på den vuxna maten och dess smaker och vill gärna provsmaka, jag skönjar en förändring om än långsam.....

Mia stickar sa...

Känner igen mig. Mina barn är idag utflugna men oj vad de har matvägrat, och det som passar ena dagen passar inte nästa och det den ena gillar gillar inte den andra.... Jag har inget gott råd att ge men ju större de har blivit ju mer olika saker har de kunnat smaka och börja tycka om. Det kommer bättre tider omän det just nu verkar hopplöst!

Stick-kine sa...

Mina barn är också vuxna men de fick vara med och göra maten, t ex rulla köttbullar, skära korv, mosa potatis osv. Det fungerade! Så ställdes ketchup, senap, kryddor,lök och andra grönsaker mitt på bordet så fick de själva välja. Det är alltid roligare att äta det man själv gjort och valt! Kram och lycka till! Kine

Sandra Gee sa...

Hej.. fin blogg! =)
Är du från Angered? =)

Kram
Sandra

Åsa sa...

Jag slutade med mellanmål till mina ungar så dom var så hungriga att dom inte ifrågasatte vad som serverades. Det funkar ganska bra. Den yngsta vägrar fortfarande äta grönsaker men jag tror att hon börjar med det så småningom. Dom har fått gå hungriga från bordet några gånger även om det svider i mammahjärtat.
Kramar.

Boel sa...

Jag försöker komma i håg hur jag tänkte när jag var barn och krånglade men jag minns ju inte vad jag tänkte som liten jag minns bara att jag fick sitta kvar länge länge med min sparrissoppa eller spenat eller och inte blev maten godare för det. Gå därifrån vågade jag inte. De minnen jag har är från tonåren och då handlade det ju om att ge igen för att mamma gjort något...

Men jag håller med dig helt och hållet det är skitjobbigt och jag drömmer flera gånger varje vecka om de där idylliska måltiderna som alla andra har ;=)

Pia sa...

Ja, ibland vill man ta den ena och slå den andra med. Håll ut - det låter som det blivit en maktkamp och den kommer du aldrig att vinna om du inte släpper taget. De överlever, jag lovar. Kram!

Ing-Marie i Säter sa...

Hej. Vika fina sjalar du gör. Vilket tålamod.
matvägran och livliga måltider. Suck. Men jag om på efter några år att nummer ett var för hungrig vid matdags och satt igång båket vid bordet och nummer två hängde på.Nummer ett hade alldeles för lågt socker eller nåt. Det har hängt i hela hans liv men han är den som är matnjutare och äter i princip allt nu. Han är 27år. Men ett annat alternativ är ju som någon före skrev hppa mellis....men hos oss skulle det varit katastrof. Man är ju hungrig själv också så man vil ju ha lugn och ro. Eller hur?

Ulle sa...

Hej,

Hittade din sida när jag sökte på ordet MATVÄGRARE. Jag är själv mamma till 2 sådana och jag kommer ALDRIG att vänja mej vid det!

Jag VET att barnen kommer att överleva men det hela tar liksom bort själva nöjet med att äta - du kanske förstår vad jag menar...

Vi får väl helt enkelt bara önska varandra lycka till! Och som någon klok människa skrev lite högra upp - om 20 år så flyttar dom hemmifrån!

Stor kram från en Ulle