Det var längesen jag hade så dåligt självförtroende.
Jag hade ingen aning om att skola om sig innebar just det. Har bara inte tänkt på det.
Sitter här ikväll efter första veckans praktik avklarad och känner mig ganska värdelös.
Tycker jag har varit modig.
Följt mitt hjärta.
Gör något för att må bra i både kropp och själ.
Och så känner jag så här.
Jag brukar nog känna så här när jag börjar ett nytt jobb. Säkert lite därför jag var kvar på samma i nästan 12 år.. Jag vet att jag då som nu har känt att jag längtat tills jag var mer insatt i allt. Tills jag kunde rutiner och slapp fråga. Det gick ganska så fort och snart var det andra som frågade mig. Jag har alltid haft lätt för att lära och fort blivit en stöttespelare på en arbetsplats.
Jag vet att det är så.
Jag vet att det jag går in för brukar jag klara och jag brukar klara det bra.
Men just nu känns det väldigt jobbigt.
Praktiken kom som en liten chock. Blev överrumplad. Både av tröttheten, men också känslan av att inte kunna något. Att i en ålder av 37 stå helt handfallen på en arbetsplats. Att 23-åringar styr och ställer och säger till mig vad som är rätt och fel. Eller helt enkelt bara kommer med spydiga kommentarer “Vet du inte det? Har du inte fått lära dig det än? Vet du hur mycket de där kostar?”
Lite skillnad är det onekligen också att byta från väldigt mansdominerat till väldigt kvinnodominerat. Jag saknar männens avslappnade attityd till det mesta. Bland bara kvinnor blir det helt plötsligt någon konstig form av tävling. Känns det som. För det finns ju verkligen inte uttalat. Det är bara en känsla. Som gnager. Som gör mig ledsen. Och som jag var så oförberedd på.
Försöker bena ut hur jag ska lägga upp taktiken inför de nästa tre veckorna. Bland tårarna. Men mitt “jäklar-anamma” som jag har i mig kommer helt klart att hjälpa mig. Mitt “jag ska visa dem”. Fast jag önskar jag slapp. Jag önskar jag kunde slappna av och bara ta det som det kommer. Jag tycker själv att det borde finnas någon form av förståelse för att det faktiskt för mig är en helt ny bransch. Ett helt nytt sätt att jobba på. Att jag har sysslat med det här i totalt fem veckor. Att jag saknar erfarenhet av den här typen av kreativitet. Kunder har jag haft att göra med sen jag var 14.. Men jag har aldrig någonsin gjort iordning ett bud innan med “gör en kompakt bukett i röda toner med lite grönt för 380kr”. Kom ihåg att skriva kort, slå in på rätt sätt med pappret åt rätt håll, med rätt papper, ta den adresslappen om det är från den sajten, välj rätt blommor och sen ska den ju helst se fin ut också. Nej jag har inte gjort just det. Trots mina 37 år.
Jag hoppas att helgen ska ge mig vila och ny energi. Att det kommer kännas bättre på måndag klockan nio. Ska försöka tänka att det är klart att det är så. Klart att jag klarar det här! Men först ska jag försöka krama barn och pojkvän så mycket som jag bara kan.
15 kommentarer:
usch,stackars dig. vilken tråkig erfarenhet:(
prata om det med dina vänner - det ger distans, och det kommer att ge dig bekräfelse på att det är dom på praktiken som uppför sig dumt. dina vänner kommer antagligen också bekräfta för dig att din självbild är korrekt -att du kan, att du är begåvad och att du snart kommer att bräcka dom på praktiken om du bara får lite tid;)
på jobbet kanske du skall försöka hitta någon som är lite vänligt inställd till dig. annars så kan det hjälpa att ständigt vara trevlig (och sedan prata av sig hemam och med vänner), och att förklara tydligt hur kort tid du faktiskt ägnat dig åt det här, vara tydlig med att det är nytt för dig, vara tydlig med att du inte kan allt i början. prata med dom, kommunicera med dom - kanske har dom det så stressigt att dom inte ser riktigt, kanske har dom haft dåliga erfarenheter av praktikanter. i värsta fall är dom bara korkade, men då får du intala dig att det ändå bara handlar om en kort tid.
sedan måste jag tyvärr hålla med dig om att kvinnliga arbetsplatser har sina sidor, och dom är inte alltid trevliga - tyvärr:(
men framförallt - låt dom inte rasera ditt självförtroende!
jag hoppas det löser sig! jag håller tummarna för att du snart trivs lika bra där som du gjort på tidigare arbetsplatser.
Klart du klarar det!!
Har du lätt för att lära och lite jäklar-anamma så fixar du detta galant. Och som Heide skriver, försök hålla dej till dem som är trevliga och låt inte de mindre trevliga suga ur dej din energi.
Jag har länge jobbat på en kvinnodominerad arbetsplats, just nu har vi väldigt få män. Det är tråkigt för blandningen är det bästa. Själv försöker jag att alltid ha en trevlig attityd mot alla, men undviker att beblanda mej med just de där som är gnälliga, otrevliga och snackar en massa skit!!
Ha en skön helg och krama alla dina kära, så får du nya krafter!
Kram på dej!!
Känner så grymt igen det där med att vara "hemma" på en arbetsplats...
Sa jag att jag inte bytt jobb på 11 år? Vilket är ungefär 38 eoner i konsultbranschen...
Det är jätteläskigt att ge sig in i nytt, jag står själv och tvekar just nu, och jag tänker då inte ens tanken på att byta bransch.
Det är stort av dig att lyssna till ditt hjärta (melodifestivaltider) och kasta dig ut i detta! Det beundrar jag.
Jag känner igen mig i det där med kvinnodominerade arbetsplatser, tyvärr.
De jobb jag trivts bäst på har varit mandominerade arbetsplatser. Mycket mer rakt och otjafsigt.
Hur som helst, du kommer att fixa det hur bra som helst ska du se!
När jag läste om snorkiga tjejer och dumma frågor så kom jag att tänka på Magdalena Ribbings spalt på dn.se (om vett & etikett). Brukar läsa den och tycker hon är himla fiffig. :-)
Hon brukar tipsa om att alltid vara nästan överdrivet vänlig tillbaka, för då faller balansen över, liksom. Då är du vänlig och korrekt och artig och den som frågar står där och verkar/ser dum ut.
Om du förstår hur jag menar, detta blev rörigt.
Så om någon spydigt frågar "Har du inte fått lära dig det än?" så svarar du glatt och artigt "Nej jag har inte hunnit lära mig det än, men jag är så glad att jag får lära mig det här, av så duktiga personer som ni", eller nåt i den stilen. Det ska absolut inte sägas med den minsta ironi eller så, utan rakt igenom vänligt och glatt.
Förhoppningsvis trillar poletten ner i det andra lägret efter några gånger.
Som sagt: du kommer fixa detta galant, det är jag säker på!
Tyvärr är det såhär det ser ut i arbetslivet. Visst skiljer det sig från arbetsplats, men det är inget unikt där du är nu.
Men allt hänger på erfarenhet, och just nu har du väldigt lite av det. Man kan inte kunna allt på en gång och med åren så kommer du att känna att du hänger med på snacket och arbetsplatsen. Sedan vill man alliera sig med personer som man kan känna sig trygg med och slippa ifrån de spydiga kommentarerna.
De du jobbar med vill säkert också känna sig duktiga och de får verkligen chansen till det när du kommer in som ny. Ta det inte personligt utan försök att ta in deras råd som något positivt istället så att det inte knäcker dig. Du kommer att lära dig snabbt så håll ut.
Vila upp dig i helgen och ta nya tag på måndag!
23-åringar är kanske bra på att göra buketter av mycket rött och lite grönt och slå in med pappret åt rätt håll men rätt så ofta är de usla på att ta hand om oss kunder i alla fall om vi är äldre än 22. Och det är de flesta kunder i blomsteraffärer. Jag föredrar att handla av en kvinna som är 37 och som slår i blommorna i fel papper men som möter mig än en ung kvinna som inte möter mig men som är snabb på att sätta ihop en bukett.
Att vara praktikant är en utsatt position man är där men ändå inte och ändå är många verksamheter beroende av praktikanter, kanske något att ha i bakhuvudet.
Jag håller tummen för nästa vecka! Du kommer att bli en skitbra florist det vet jag!
Styrkekramar
Boel
Försök att vara realist; har man bara gått på kurs i ett par veckor så kan man inte kunna! Punkt, slut. Det är ju fakta. Det är alltså inte DIG det är fel på, utan dina kunskaper! Tala om det, vänligt, för ungsnärtan nästa gång hon ryter i. Och tänk, nästa gång du blir ledsen för att du inte kan, på hur mycket ANNAT du kan.
Ta det inte personligt!! Och var inte så kvinnligt duktig - det man inte fått lära sig kan man ju knappast kunna, eller hur? Lycka till!!!
Hej!jag har jobbat på samma ställe i 30 år men hur är det.
du kommer att fixa detta.
Tyvär är Du kvinna, Du ska veta att det är ett helvete
IAF Kram Monica
Allt nytt är svårt. Människor som vill trycka ner finns det överallt.
Min gamle far sade en gång (när han inte fick ett jobb han sökt):
"Det är inte jag som är dum ....."
Det har jag burit med mig många år och det har hjälpt mig många gånger.
Jag gillar den sista kommentaren .." det är inte jag som är dum". De unga är ofta plumpa och helt ovetande om hur ont ord kan göra. Försök stäng av dom och sök dig till dom som ger dig energi istället för tvärtom. Tänk också på alla saker som du kan och inte dom du ännu inte lärt dig och det är förresten bara en tidsfråga. Visst kommer du att bli en alldeles fantastiskt bra florist som även kan ge ett och annat sticktips, så det så! Kram och Lycka till!!
Hej!
Ja det kan vara jobbigt just det där att de yngre styr. Jag har för några år sen fått en av mina kolleger som chef. Han var i sin gamla roll deffinitivt inget föredömme, men nu i chefsrollen då ska vi hans gamla arbetskamrater bara "gilla läget", o påpekar man något från förr då får man höra, vi talar inte dåtid.
Jag har väldigt svårt att de yngre behandlar de äldre på detta sätt.
Sen för övrigt tycker jag tt Du har gjort jättefina blomsteruppsatser, det kommer säkert att gå jättebra.
Kram Monica
Tack snälla för alla stärkande kommentarer!! Det känns lite bättre nu och jag kommer säkert att komma med en liten uppdatering om hur det har gått.
Jag känner igen mig i din beskrivning av känslorna, att man känner, att man vill kunna allt, fast man inte har haft realistiskt med tid att lära sig. Det hänger i hop med hur det har varit, och det är lätt att man faller in i gamla mönster, när man blir osäker. Och vem skulle inte bli osäker av en kaxig och stressad 23-åring?
Jag tror, att du klarar det här galant och väldigt bra med din erfarenhet både åldersmässigt och empatimässigt gentemot kunderna, sänk ambitionerna, även om det är svårt, och njut av praktiken. Man behöver inte vara den bästa praktikant de någonsin haft utan man behöver bara vara praktikant!
Oj vad jag känner igen mej!!! Men för mej har det gällt "arb.träning" efter en lång sjuksskrivning. Och i nya yrken, då jag inte kan/vill gå tillbaka till mitt gamla. Å vad man känner sig värdelös...när man inte kan, fast man är 43...(som om åldern hade betydelse...)MEN hur skulle man kunna, när det är NYA grejer??? Ja, det fattar jag ju egentligen, men känslan finns där å gnager sönder en. Man var ju van att kunna, att veta å fixa det mesta..å helt plötsligt är man "borta med vinden"...usch...
Men man MÅSTE ju ta sig vidare, så det är bara att bita ihop.
Hoppas det känns bättre för dej nu med praktiken, alltid bra att prata med de berörda...tror jag.
Modigt att byta yrke!!!!
Härlig blogg!!!!!
http://rosalucia.bloggagratis.se
Tack Linda för att du sätter ord på dina känslor och tankar, du satte ord på de känslor jag har brottats med i fyra år nu. Jag har inte förstått varför jag ständigt tvivlar på om jag är på rätt spår. Nu har du hjälpt mig en bit på vägen och det tackar jag allra varmast för.
Det är nog extra svårt med yngre "handledare", jag har själv en handledare som är yngre än mig, och jag och hon tänker väldigt olika, en handledare vill man kunna möta på nästan samma nivå och utbyta tankar med. Finns det ingen möjlighet att byta placering?
Brave Girl!
Skicka en kommentar