Nu har jag blivit beroende….igen….. Jag har väldigt jobbigt med ljud, många olika ljud, samtidigt. Så det sämsta jag egentligen skulle göra är väl att lyssna på musik i ipoden samtidigt som vi sitter över 100 personer i en och samma lokal, i öppet kontorslandskap, på jobbet. Och ändå kan jag inte låta bli. Det var väl en sak de lugnaste veckorna under juni/juli. Men nu när det är full fart igen? Kämpar i flera timmar mot lusten att sticka handen i väskan och fiska upp den…musiken…ipoden…. Och till slut kan jag inte låta bli….
Igår frågade en kollega mig vad jag lyssnade på. Avslöjade då att det var Linkin Park. Samma kollega kom då med tanken att "Shadow of the Day" (lyssna här) skulle vara en rip off av U2's gamla hit "With or without you" (lyssna här). Hm.. Vet inte. Den påminner onekligen, speciellt musiken, men ingen jag skulle säga så där direkt…. Någon som har egna analyser? Annars har jag väldigt lätt för att störa mig på låtar som är mer eller mindre kopior på andra.
Någon gång har det även hänt att jag har fått för mig att skriva egen musik (ja, nu är det 100 år sedan sist), men kommer alltid till slutsatsen att jag mest sannolikt skulle ha skrivit en låt som redan finns. Och har följdaktligen aldrig vågat ge mig in på detta område. Nej, skriva låtar får andra göra, som är mycket bättre på det.
Hörde en ny låt (för mig, andra har säkert hört den många gånger..) på radion i morse. "Giftig" (text här, musik här) med Mange Schmidt och Petter. Typiskt en sån låt som jag i vanliga fall inte skulle gilla (även fast jag faktiskt råkar gilla något av det Petter har gjort). Och jag kan egentligen inte helt bestämma mig om jag gillar den här heller. Otroligt simpel text, men ändå fyndig, och med skönt gung i låten. Fascinerande….
1 kommentar:
Kommer inte långt med lyssnandet innan jag konstaterar att de har många liknande drag.
Båda börjar ju lågmält för att sakta växa till dramatiska emotionella höjder, även om jag måste säga att U2 kommer lite längre där.
Musikaliskt som sagt samma känsla, men definitivt inget fall för Musikpolisen i P3 Popnonstop.
Det handlar om besvärlig kärlek.
En avgörande skillnad är dock att Bono utan att tveka är beredd att vänta hur länge som helst, medan Chester konstaterar att adjö är enda lösningen.
Dessutom slutar ju faktiskt Linkin med ett parti som närmast kan liknas vid stilla begravningstoner, som man kanske inte tänker på.
De pendlar i olika gråskalor, men U2 ljusnar ändå för mig, medan Linkin mörknar.
Skulle vilja kasta in lite Oscar Wilde som snyggt sammanfattar With Or Without You:
"If you are not too long, I will wait here for you all my life."
Skicka en kommentar