söndag 31 augusti 2008

Min sanning

Man måste ge för att få.
Inte alltid.
Men oftast.
När energin är slut är det svårt att ge.
Då behöver man få.
Det är svårt att ta emot.
Det kan vara svårt att ge.
Det är svårt att
trösta.

Jag lyssnar.

Det som rusade förbi har någonstans tappat fart.
Stannat upp.

Jag växer.
Vi växer.
Lär oss av varandra.
Med varandra.

Höstluften är här.
Den lite kalla.
Den friska.
Njuter av den.
Saknar sommaren.
Den gick så fort.

En lång mörk höst i startgroparna.
En ny vinter i mörkret.
Med tända ljus.
Igen.

Ett nytt liv.
Ett långsammare liv.
Ett liv på mina villkor.
Som innan.
Fast annorlunda.

Mer medvetet.
Förhoppningsvis.

Med kärlek.
Från många.
Till många.
Från mig själv.
Till mig själv.
Äkta, ren, okonstlad.
För att jag ser.
För att jag blir sedd.

Det är så här.
För mig.

Man måste ingenting.
Men det måste finnas en mening.

Min sanning.
Mitt liv.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Vackra ord! Kram Sofia

Anonym sa...

Vackra ord! Kram Sofia

J sa...

Jag rörs.

Mia sa...

Stor kram till dig Linda! Hoppas du har det okej. Tänker på dig fast vi inte känner varandra- så är det i stickbloggarvärlden :)

Metta sa...

Så fina ord, så många sanningar och vilken fantastisk förmåga du har att kunna uttrycka dig på. Som jag sagt tidigare; dina ord griper verkligen tag i mig och jag känner med dig.
Hoppas allt är bra med dig. Kram Metta

kicki sa...

Tack för dina underbara dikter.