måndag 17 november 2008

Jag är ingen supermänniska

I många år (alla jag levt?) har jag gått omkring och trott att jag är en supermänniska. Dvs att jag kan göra i stort sett det jag vill. Viljan är en enorm drivkraft och jag är väldigt glad för att jag har den. Utan den hade mitt liv med största sannolikhet sett mycket annorlunda ut. MEN ibland blir det för mycket. Och så här nio månader efter att jag brakade in i väggen, kan jag egentligen inte göra något annat än att just konstatera att jag inte ÄR någon supermänniska, hur mycket jag än ville (och har trott) det.

I ett led att forma nya grunder att stå på och nya värderingar, är just insikten om detta otroligt viktigt. Att jag inte kommer bli drottning en dag. Att jag inte kommer bli professor och kanske inte heller VD, författare eller statsminister.. Men det jag kommer att bli, och för all del det jag redan ÄR, duger jättebra ändå.

Med detta vill jag egentligen bara säga två saker. Det ena är en liten uppmaning till er som kämpar som besatta för att få vardagen att gå ihop. Som jobbar alldeles för mycket, och i tillägg har en massa annat ni vill få tid med, både intressen och måsten: Jag tror inte det finns några supermänniskor. Däremot finns det prioriteringar. Var rädda om er!

Det andra är att vilja är bra. Men kanske att viljan bara ska omformuleras lite. I alla fall i mitt liv. Utan vilja kommer jag inte framåt. Jag är jätteglad för att jag har viljan att gå vidare. (Och modet att våga). Fastän framtiden med nytt vägval och ny riktning kan skrämma livet av mig, så vill jag det ändå. Men jag måste också inse att jag har mina begränsningar. Att jag måste göra prioriteringar. Och att välja bort inte behöver vara ett nederlag. Det kan faktiskt vara okej. Kanske till och med sunt och bra.

7 kommentarer:

Samtal från min trädgård sa...

Vad jag känner igen mig i din beskrivning, precis så är det och har varit de senaste 14 månader sedan jag träffade den berömda väggen! Men jag tackar också mig själv för viljan att orka ändå, det är inte så tokigt fast det inte blev det jag ville.........

frisky frog sa...

Jag hoppas att jag slipper den där väggen... Tror att det du skriver stämmer på de flesta och visst duger vi som vi är. Både du, jag och alla andra.
Sköt om dig!
/Kram

Sofia sa...

The wise woman has spoken! :)
Halleluja!

Stick-kine sa...

Ingen är en supermänniska, sådana existerar inte,det är bara som man tror! Alla duger som de är och innerst inne är egentligen varje människa en supermänniska på sitt sätt, unik i sitt slag. Under de år man lever SKA man utvecklas, gå vidare, ändra riktning, testa nya vägar och se framåt! Möta människor - det är livet! Vad ska man med alla prylar till undrar jag, jo några är väl bra att ha men så många???? Du har två barn att fostra och se växa upp - vilken glädje bara det! Önskar dig all lycka framöver och friskt mod framåt! Metta har berättat om dina planer - Yes, det blir säkert bra!
Kram
Kine

Metta sa...

Håller med Kine om att vi är alla "supermänniskor", var och en på sitt sätt. Ofta ställer vi för stora krav på oss själva, att vi måste prestera hela tiden. När det inte blir riktigt som vi tänkt oss, känner vi oss misslyckade. Då gäller det att tänka att JAG DUGER och tycka om sig själv. Det är också viktigt att man omger sig med vänner som ger stöd. Jag känner på mig att du gjort rätt vägval. Tror också att du kommer att göra rätt prioriteringar.

Gående meditation har jag inte provat, bara vanlig TM. Kanske något att testa.

Gillar dina virkade vantar och ska nog försöka mig på det vid tillfälle.

Ha en bra vecka. Kram Metta

Anonym sa...

Det viktiga i livet är tron på sig själv.Om jag inte har den tron och accepterar mig själv som den jag är ..hur ska jag då kunna begära att andra ska det?De ser ju den bild av mig som jag skapar.

Alla är vi unika,och vi hamnar på sned i livet ibland,men det går att hitta tillbaka.Jag hamnade själv i väggen för 7 år sedan och först nu börjar jag komma tillbaka.
Inte samma som förut men det accepterar jag.Ser ingen försämring,tvärtom.Detta är djupa tankar som det är fint att vi kan ventilera på detta fina fria sätt idag.

Ta hand om dig o dina goa barn.
Det kommer ordna sig!Kram./Ella.

marlino sa...

Jag har också haft möte med den berömda väggen och för mig blev det en chock att förstå att jag inte var Superwoman!!!


Det är några år sedan det hände och mellan varven är jag väldigt nära klippstupet igen men jag lyckats att slå in backen i tid och varva ner.


Det är lätt att glömma att man har ett eget ansvar för sitt liv och att man måste lära sig ta kommando över det och inte låta livet styra en som en tornade som svichar förbi.


Jag hoppas att du ska återhämta dig och framförallt att du behåller viljan till att leva ett liv fullt av kärlek och livsglädje.