Jag känner mig så otroligt stressad.
Till och med under mina två veckors semester är jag stressad.
Det är så mycket som ska hinnas med nu när jag äntligen är ledig.
Men mest av allt ska jag hinna vila.
Men jag hinner ju inte ens det.
Snart börjar den stressade vardagen igen.
Jag vill kunna se dagarna som de kommer.
Ta en i taget.
Njuta av det lilla och vara här hela tiden.
Jag vill vara optimist och positiv.
Jag vill vara den tjejen alla tycker är så glad och sprallig och som ger alla energi.
Istället känner jag att jag tar energi.
Och jag klarar inte leva upp till det jag vill vara.
Det sliter och trycker i bröstet. Mer än på länge.
Jag vet inte hur jag ska komma ur det.
Jag vet inte hur jag ska klara av annat än den turbulens jag har i kroppen just nu.
Mitt humör liknar en berg- och dalbana.
Jag blir arg för precis ingenting. Undrar hur det blev så här och om det ska vara så här.
Jag vill se fram emot 2010.
Jag vill tro att det blir ett bra år.
Jag vill vara glad.
Jag vill säga: Fy fasen vilket bra år det här blir!!
Hur ska jag få till det?
Nytt jobb. Med helt plötsligt ny tjänst kastad i mitt knä, i tillägg till allt det andra nya.
Sorg efter att min floristutbildning inte blev som jag hade önskat.
Barn som har haft det jobbigt hela hösten.
Barn jag ska uppfostra och ta hand om.
Sälja lägenhet.
Köpa lägenhet.
Flytta.
Komma överens med x om skola för barnen. Bävar big time.
Tröttheten kan jag någonstans ta.
Det onda i bröstet är värre.
Men framförallt är humöret och deppigheten värst.
Det är ju det som går ut över alla andra.
Det är det som gör att jag får dåligt samvete över hur jag beter mig, speciellt mot de i min absoluta närhet.
Känner att jag ursäktar mig hela tiden.
Men får ändå inte ursäktat mig nog.
Mitt ledord förra året var Prioritera.
Året dessförinnan var det Sluta Spring.
Nu gäller det att Acceptera. För hur jag än gör måste jag acceptera att livet är som det är just nu.
Jag vill kunna Le, så att Världen ler mot mig......
9 kommentarer:
Även när du inte orkar le, ler vi mot dig, med dig, för dig.
Vi accepterar dig, där du är, som du är, och respekterar din kamp som är din bergodalbana som är ditt liv.
Be om hjälp! Be dina nära och kära att hjälpa dig. dom blir antagligen glada över att kunna hjälpa dig. men som anhörig/nära vän/bekant är det inte alltid lätt att fråga när man ser att någon har det svårt...
inse också att allt det här bara kommer att vara under en relativt kort tid. det verkar verkligen som om du har mycket omkring dig just nu. men man är bara ny på jobbet en tid, sedan börjar det flyta på och rutinerna börjar sätta sig.
att flytta är också något som sker under en period. att packa ner - flytta - och sedan packa upp är något som har ett slut.
men det är kommer att ta slut - livet kommer att bli mera rutinartat igen - glöm inte bort det! när det blir jobbigt - försök fokusera på hur det kommer att bli om t ex ett halvår när det värsta är över...
ilskan som bor i din kropp just nu verkar heta kaos och frustration - dom är ilskans följeslagare och brukar dyka upp när man känner att det är för mycket omkring.
men hur jobbigt det än är, så är ilskan också en resurs eftersom den hjälper dig att sätta gränser ( kanske inte på ett trevligt sätt, men ändå), för attt skydda den personen som finns inom dig. den lär dig att sätta gränser när det blir för mycket. för visst är det när du blir överväldigad som ilskan visar sig oftast?
ilskan lär dig att bryta gamla mönster - duktighetsrollen - att vara glad och postitiv och gå under som du höll på att göra, är inte att ta hand om sig själv på ett bra sätt.
man säger att ilska är okvinnligt och ofint. men samtidigt så får ilskan dig att se dina egna gränser. och därmed skyddar den dig från att trilla in i duktighetsrollen igen.
så se ilskan som ett sundhetstecken - du håller på att växa ifrån duktighetsrollen, för att istället bli en starkare kvinna som med tiden kommer att lära dig att säga ifrån när dina gränser överskrids. och när du lärt dig var dina gränser går, då behöver du inte ilskan på samma sätt längre. då komemr du att kunna säga ifrån på ett trevligt men bestämt sätt när det blir för mycket för dig.
för där inuti dig finns tjejen som ler mot hela världen kvar:) hon har inte gått någonstans - men för att hon skall hitta ut igen till världen så behöver hon all hjälp hon kan få just nu.
och sorgen som du känner över att livet inte blev som du hade tänkt det är också naturlig... tillåt dig att sörja - för i slutändan är det enda sättet att släppa taget, och komma vidare...
förklara för din nära hur jobbigt det är för dig just nu. att du har mer än vad du orkar med, och att det är därför som du tappar humöret. kommunicera med dom - var ärlig. du måste inte berätta allt för dom, men var ärlig när du berättar för dom hur du har det. det gör det lättare för dom att förstå varför du mår som du mår.
och glöm inte att efter regn kommer sol!
Omge dig med människor som ler mot dig - även när du inte orkar le mot dem. Man måste inte vara stark. Man måste inte alltid vara glad. Det är helt tillåtet att bara vara. Och ta emot den energi som de närmaste vill ge och värma sig i deras närhet.
Allt gott 2010 önskar jag dig!
Jonas skrev egentligen precis det som jag hade tänkt skriva men så mycket bättre formulerat. Men som tillägg och egna ord kan jag säga att för mig betyder du mycket och det ger mig väldigt mycket när vi ses. Fikat förra veckan gav mig mycket energi.
En praktisk sak, behöver du barnvakt ibland tror jag att min 18-åring kanske kan vara intresserad.
Styrkekramar
Boel
Sluta ursäkta dig!
Och sätt inte för stora krav på dej själv och allt som skall hinnas.
Kommentarerna före mig säger det mesta så jag skickar dej en
STOR KRAM och hoppas den iaf
ger dig en uns värme och energi!
Kram Susanne
Oj oj...du skriver så fint!
Ett steg i taget...
Kram
Hej! Jag är inte bässta rådgivare... men jag tycker att du skall släppa lite taget din måste lista eller vill var lång... du kommer inte till pass om du inte fungerar... jag själv hade kolapsad många år tillbaka med allt liknande... inget bra stället att vara.... sen minskade jag på mina egna krav... du duger och altt kommer att ordna sig.... vi planerar ,men inte allt vill bli så!
Jag är inte elak.... snarare vill ger dig kram!
Jag läst din blogg utan att komentera ...
Mvh liene
Ta ett steg tillbaka och sätt mindre måste på saker vi fantaserar på...det finns mycket hjälp att hämmta om man frågar... jag har fått fråga jämmt... inte gillat lägre ,men tagit spädbarnssteg att lära sig!
Instämmer i övriga kommentarer, och ta ett steg i taget, så kommer det att gå jättebra. Kram, kram.
Hoppas att ingen mer än du läser kommentarer till så här "gamla" inlägg". Jag har lärt mig massor utav dig. Jag vill att du ska må bra. Jag blir glad när jag läser Jonas kommentar. Ta till dig av Jonas kommentar och av vetskapen om att dina skriverier här och i mail hjälper andra/mig, och fortsätt vara Linda - den vi gillar alldeles oavsett!
Skicka en kommentar